stjerne

Kristian och jag bestämde oss för att åka till Madrid och hälsa på Svante några dagar. På vägen ner mellanlandade vi på Frankfurt Hahns flygplats. Där var det extremt tyst, tråkigt och grått. Vi kände inget större behov av att sitta där i 6 timmar. Därför tog vi en tur med en liten minibuss till närmsta lilla stad, Zell. Våran tyske chaufför kunde inte engelska, så vi fick klara oss på enstaka tyska ord och på försvenskad låtsastyska. Väl framme i Zell gick vi till ett litet fik. Kristian provade på Apfelstrudel och jag tog en gigantisk bulle. Efter att ha gått omkring lite i staden och upptäckt den så åkte vi tillbaks mot flygplatsen igen. Den här gången satt det en tysk tjej i våran ålder, framme hos chauffören. Vi märkte att han uppskattade det kvinnliga sällskapet betydligt mycket mer än två svenska killar som inte kunde tyska. Vi märkte också att han körde överdrivet fort den här gången. För att göra en lång historia kort så är Kristian och jag överens om att det var det värsta vi har varit med om i bilfärd.

Väl framme i Madrid mötte Svante oss på flygplatsen. Han var sig lik, om något lugnare och mer "dämpad". Inte lika vild helt enkelt. Som vi misstänkt var Svante redo för att dra med oss ut på Madrids vilda nattliv samma kväll vi kom. Men vi var toktrötta och bestämde att gå ut nästa dag. Under dagen visade Svante oss Madrid. Vi hälsade på Spaniens kung Juan Carlos (nästan). På kvällen träffade vi en massa utbytesstudenter som Svante kände. Folk från Tyskland, Frankrike, Italien och Afrika. Och så vi svenskar då. Det stora gänget hittade en rolig krog där det dansades mycket. Två av de franska tjejerna frågade om jag kunde franska. Jag förklarade att jag tyvärr inte pratade franska, förutom "Jag heter Johan...". Men då kom jag med ens ihåg ett avsnitt av Parlamentet när Johan Glans berättar om ett roligt tips, att man kan prata franska och att man kan säga "Je suis un grand canard." Vilket på svenska betyder "Jag är en stor anka." Självklart tog jag tillfället i akt och testade mina franskakunskaper. Och, voila. Vilken succé. De tyckte att det var jätteroligt och kallade mig "Jean, le grand canard." resten av kvällen. Kvällen var perfekt och väldigt lyckad. Tyvärr var det två små tjocka spanska tjejer som av någon anledning blev otroligt irriterade på Kristian och gav honom ilskna blickar och skrek att han skulle lugna ner sig. Och Kristian är ju så otroligt vild och bråkig....not!

Vi hann även med ett besök till Madrids största dansställe, La Kapital, som har 7 våningar och tar in ca 1000 personer. Där var det fest kan jag säga. Jag har aldrig varit med om något liknande. Bra musik, en jättesal där alla dansade, massor av ljus och lampor som blinkade i takt till musiken i alla möjliga färger. Och, gräddan på moset. En stor rökpelare som vräkte ner över den dansande massan nedanför. Lyckan var stor och vi ville aldrig gå hem. Vad som är otroligt skönt med Spanien är att de flesta krogar och dansställen stänger 7-8 på morgonen. Medans vi här hemma stänger 1-2. Max 3. Så, Sverige, ta gärna efter detta. Det är faktiskt en viss känsla med att vara på väg hem vid klockan 7 på morgon efter att ha dansat i flera timmar under natten.

I en park mötte vi min barndomsidol (and still is) och favoritsuperhjälte. Spiderman. Till min förvåning var han mycket kortare än jag tänkt mig, och pratade bara spanska. Och håller inte han till i New York? Det är ju där allt händer med katastrofer, superskurkar och annat läskigt. Kristian och jag passade på att fota oss med honom. Och när vi ska gå vill karln ha pengar av oss. För att vi fotat oss med honom! Jaha? Han är inte alls Your friendly Neighbourhood Spiderman. Väldigt hjälte-aktigt måste jag säga... Men men. Jag träffade Yoda senare. Han ville åtminstone inte ha betalt. Fattas bara.
Vi gick på bio också. Solo quiero caminar. Det jag förstod av filmen var bra. Men det var mycket luckor. Men vadå, bio utomlands är ändå något speciellt.

På hemresan mellanlandade vi i inte mindre än tre länder innan vi fick komma hem till Sverige. Från Madrid till Bryssel, från Bryssel till Shannon, därifrån ner tillbaka till Frankfurt, och sen hem. Kristian och jag blev typ kära i Irland. Vi skulle vara där 6 timmar, så vi tog en buss till närmsta lilla stad. Limerick. Det var otroligt kallt, blåsigt och regnigt där. Men vad gjorde det när vi hittade en irländsk liten pub á la "Gröna Draken" i Fylke. Ungefär. Hur mysigt som helst. Vi satt i två timmar och pratade med bartendern, gubbarna där och provade den irländska ölen Guinness. Där hade vi kunnat stanna tyckte vi. Men vi hoppas på att nån gång åka tillbaka till Irland, då för att stanna lite längre.
Vi längtar tillbaka till Madrid och hade gärna stannat längre. Men vi hoppas att det blir fler gånger. Tack Svante.




Fler bilder finns på bilddagboken.se, se användare Stjerne