stjerne

I onsdags förra veckan kom vi hem från Turkiet efter en veckas vistelse. Hade det hur bra som helst. Efter att vi bott 4 dagar hos Micke med familj åkte vi 10 timmar med buss till en stad som heter Side. På bussen dit träffade vi en man som hette Erdoğan. Vi berättade vad vi hade gjort i Ankara och om Mickes jobb på ambassaden där. Han blev intresserad och frågade vart vi skulle bo i Side och vi förklarade att vi inte hade några planer utan att vi skulle försöka hitta något billigt, bra hotell och stanna där 3 dagar. Då sa han att han hade en vän som han skulle ringa till. Vad var det för vän? Frågade vi. En vän. Fick vi förklarat. Och vips i Side så blir vi hämtade med bil och körs till ett fyrstjärnigt hotell som heter Side Resort. Erdoğans vän visade sej äga hotellet och hette Mehmet. Vi blev presenterade för Mehmet, hans fru Arzu och en man som hette Mustafa. Alla dessa människor var delägare i hotellet och vi bjöds till deras speciella bord och serverades en buffé utan dess like. Så mätt som jag åt mej där tror jag inte att jag varit förr. Vi tog jättebra om hand och blev snabbt goda vänner med alla där. Vi hade väldigt roligt och levde som kungar. Tyvärr åkte jag på en förkylning där, men var trots detta pigg. Sen bjöds vi med på en stor båt som åkte på floden Manavgat ut till havet. En häftig upplevelse. Vi hade verkligen ingen lust att åka hem.
På hotellet blev jag även klippt. Jag kan inte minnas när jag haft så här kort hår sist. Lockarna är poff borta. Puts väck. Men snygg blev jag, och rakad och allt. Vad hände mer? Jo, Kattis och jag vann en karaoketävling och varsin drink som Mustafa bjöd på, och Kattis blev typ erbjuden jobb. Ja, det händer grejer när familjen Grindsäter är ute på äventyr.
Knappt har jag hunnit hem och smälta alla intryck och minnen från Turkiet innan det slog mej igår att nästa vecka på torsdag åker jag och Kristian till Spanien. Ingen rast och ro här inte. Men hur bra får det bli egentligen? Väldigt bra.

Efter drygt ett års väntan på att denna svenska vampyrroman skulle gå upp på bioduken var det då äntligen dags. Eftersom jag bor i en isolerad håla utan kontakt med omvärlden (typ) så dröjer det ett tag tills denna film kommer till Hudiksvall, och eftersom jag och Michis har pratat om att vi ska se den tillsammans enda sedan vi fick höra talas om att den faktiskt skulle bli film, så for jag ner till Uppsala i lördags. Jag var faktiskt en aning nervös, pirrig och förväntasfull inför att se den. Boken är ju så otroligt bra så det smäller om det, så det är klart att man är lite nervös. Ska filmen hålla måttet? Och visst var den bra. Som vanligt slår den ju inte boken. Men jag tyckte att skådespelare och bild var bra. Speciellt bra är Lina Leandersson som Eli. Hon är Eli.
Tyvärr saknade jag vissa bitar som hade varit roliga/läskiga att se, men trots detta var jag väldigt nöjd med filmen och den ska såklart inhandlas på DVD och ställas på vampyrhyllan. Klart är att den här slår de tidigare försöken till svenska vampyrfilmer. Frostbiten och den som tidigare recenserats här, Vampyrer.
Låt den rätte komma in är ett stort kliv inom skräckgenren för Sverige.
Det här är en film man inte får missa tycker jag. När den väl kommer till Hudiksvall om sådär 200 år tänker jag släpa dit min lillasyster och se den igen. Slutscenen är bäst.
Och akta er för små flickor som går barfota och tunt klädd i snön i natten.

Salam.

Nu befinner jag mej i Turkiet, närmare bestämt Ankara. Solen skiner, det är sommarväder och jag mår jättebra. Jag åkte med familjen i onsdags för att hälsa på min bror Micke och hans familj som bor här. Vi flög till Antalya, därifrån åkte vi buss till Ankara. 8 och en halv timme!!! Riktigt seg resa. Bland det tråkigaste jag har varit med om. Men fram kom vi i all fall. Har gått och tittat lite på stan några varv. Tittat på marknader och ätit på Burger King och Star Bucks. Som ni hör provar jag på den turkiska kulturen.
Igår när jag var på väg hem till Micke kom det en liten pojke fram till mej, kanske 9 år, och sträcker fram handen.
-Lira! Lira! Han vill ha pengar.
-Sorry. No lira. svarar jag och går vidare.
-Lira! fortsätter pojken med utsträckt hand.
Jag skakar beklagande på huvudet.
Då börjar pojken slå mej. Hårt. På armen medan han ropar högt :
-One! Two! Three! Four!
Innan det femte slaget träffar mej tar jag tag i hans arm och säger "Stop it!" Och pojken springer iväg.
Bortsett från det sistnämnda så trivs jag väldigt bra i Turkiet.
Dessvärre är turkarna inte alls bra på engelska. Vissa gånger när man försöker fråga något eller beställa mat skrattar de lite generat och skakar på huvudet.

Nästa gång jag åker till Turkiet ska jag ha en turk med mej som kan tolka och översätta. Sabriye, venga.

Kan ibland vara svårt har jag upptäckt. Det fungerar oftast helt smärtfritt när man är bland jämnåriga eller allmänt folk som känner mej väl.
Då jag var på mattelektion i Hudik på komvux sa matteläraren :
-Det verkar som det är samma gäng som var här i måndags.
Jag kunde bara inte hålla mej.
-Vi har inga liv.
Läraren ser upp för att få syn på vem som uttalat den mystiska meningen. Och får syn på mej.
-Förlåt? Ursäkta? Vad sa du?
Skratten, leenden och den väntade skojiga stämningen uteblir. Jag försöker igen.
-Vi har inga liv.
Hon rynkar ögonbrynen och det syns att hon anstränger sej att förstå vad det är jag menar.
-Har du inget liv?
Jag känner att det är meningslöst, att mitt "skämt" gått henne helt förbi och klasskamraterna vänder sej om för att se på mej. Liksom för att se hur jag ska ta mej ur detta.
-Jo, eller alltså, VI, klassen har inga liv. Det är därför vi sitter här igen. Samma gäng...
Rynkan är kvar i någon sekund för att sedan suddas ut.
-Jaha. Eeh...ja! Ni kan slå upp sidan 14 så ska vi gå igenom Negativa tal...
Vad var det där? Varför öppnade jag ens munnen? Borde jag inte ha anat att det inte var läge att "busa"?
En tjej i klassen tittade på mej och fnyste lite åt läraren och log lite sådär som att säga "Jag fattade i allafall."
Min stackars förvirrade lärare ska jag låta slippa mina skämt framöver.


En annan händelse som utspelade sej i Uppsala för några veckor sedan, som visserligen inte på något vis var busig men som jag ändå vill dela med mej av här för att beklaga mej lite över vissa vuxna ute i världen. Det hela gick till som så att jag gick på stan med Victoria och hade ätit gott, allt var frid och fröjd och jag skulle åka buss till en kompis för att sedan gå på bio med två andra vänner. Detta kan man läsa om i inlägget under detta. Nåväl, vi var på väg till busstationen där jag ser en grön buss stå och puttra medan folk har bildat en liten kö och kliver på. När den sista kliver på ger jag Victoria en kram och säger hej då, varpå bussdörren stängs mitt framför ögonen på mej och det växlas. Jag knackar på dörren och viftar till busschaufören att jag ska med. Dörren öppnas och jag kliver på.
-Hej hej.
Inget svar från chaufören. En tjej i 30-årsåldern med brunt locking hår och glasögon stirrar på mej.
-En ungdomsbiljett till...eh...vänta...
Jag kommer inte på vad stället heter så jag tar upp mobilen och börjar bläddra fram ett meddelande från min kompis där detta står.
-Alltså sånt där ska man ha fixat INNAN man kliver på bussen. Så egentligen borde jag slänga av dej!
Va? Vad säger hon? Slänga av mej? Varför denna ton när jag glad i hågen kliver på och hälsar glatt?
-Jaha. Oj. Men...vänta så ska jag skicka ett sms istället. (Vädjande)
Bussen brummar och kör medan jag står och balanserar med mobilen ivrigt skrivande ett sms. Och jag får lite känslan av att hon gasar och svänger lite extra hårt med bussen för att jag ska ramla.
-Mm. Sånt där ska som sagt fixas innan man kliver på...
-Ja, jo precis. Jag vet...
-Borde egentligen slänga av dej... Fortsätter hon att hota.
Smsbiljetten anländer och jag visar den snabbt.
-Bra. Sätt dej nu.
Jag går och sätter mej med en obehaglig känsla och klump i magen. Sitter där och skäms och undrar vad jag gjort för fel.