stjerne

Att läsa om böcker kan vara roligt. Men något som är både roligt och för mig nytt är att upptäcka att jag tycker om boken mycket mycket mer än jag tyckte första gången jag läste den. Så är fallet med Song of Kali av Dan Simmons. Första gången jag läste den tyckte jag att den var bra. Inte jättebra. Men bra. När jag långt senare tänkte på boken så slog det mig att den egentligen är bättre än bra. Så bra att den borde läsas om. Efter att ha läst den än en gång kan jag inte förstå att jag inte var mer lyrisk. För det är precis vad jag är efter omgång nr två. Men jag är glad att jag faktiskt läste om den. Av någon anledning var känslan en helt annan och mycket starkare den här gången.

Den amerikanske poeten och journalisten Robert Luczak skickas till Calcutta i Indien för att träffa den indiske poeten M. Das som sedan åtta år varit försvunnen och förmodats vara död, men som nu ryktas om är tillbaka med nyskrivna verk om dödsgudinnan Kali. Roberts jobb är alltså att hitta poeten, få en intervju och återvända till Amerika med manuskriptet och publicera den i den tidning som han jobbar för. Låter enkelt, eller hur? Men Simmons vore inte Simmons om det var en snäll och enkel historia. För det är det inte. Snart är Robert Luczak indragen i hemliga kulter, människooffer och blodtörstiga gudar.

Med sig till Indien har han sin indiskfödda fru Amrita och deras lilla dotter.

Det blir en resa som vår huvudperson kommer att ångra att han någonsin gjorde.

Song of Kali är Dan Simmons debutroman som belönades med World Fantasy Award. Det är en riktig rivstart att som första bok ge ut en bok som den här. För han lägger ribban högt. Song of Kali är inte renodlad skräck. Det är stundvis en lågmäld historia som ändå är spännande nästintill hela tiden. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för snabbt. Simmons har ett skrivsätt som är poetiskt och målande och som trollbinder mig och är ren njutning och fröjd att läsa.

Man lägger ifrån sig boken med många frågor. Mycket i handlingen får man ingen förklaring på och lämnas åt läsarens fantasi. Samtidigt som det är lite frustrerande så är det också en av bokens styrkor. Många gånger får vi inte veta hur eller varför en del saker händer och många saker förblir mysterium.

Efter att jag slagit ihop boken drar jag en tung suck. En suck av lättnad. Varför? För att boken ger mig ångest och för att jag får tillfälle att andas ut. Det glömmer man nästan mot slutet. Kan en bok som ger mig framkallar äckel och ångest samtidigt vara en av de bästa böcker jag har läst? Absolut.

Det är en väldigt mörk och jobbig historia. Redan i början när Robert Luczaks bäste vän ber honom att inte åka till Calcutta så anar man oråd. Man känner att det kommer att gå åt helvete. Man vet att den i början bekymmerslöse journalisten snart kommer att få stora problem och man vill bara skrika ”Åk inte!”

Jag vet inte hur pass nära verkligheten Dan Simmons skildringar av staden Calcutta är, men det är ingen charmig bild du får som läsare. Med svår fattigdom, stekande värme och ett folkmyller utan dess like och kastlösa som alla ser ner på och som inte är mycket värda målar han upp en stad som man inte gärna skulle vilja uppleva. Och det faktum att huvudpersonen verkligen avskyr staden av hela sitt hjärta gör också sitt. Samtidigt skulle jag vilja se Calcutta, bara just för att se om det kan ha några spår av realism i boken.

Song of Kali lämnar mig mer berörd än många böcker jag har läst. Den mörka stämningen, spänningen, ovissheten och mystiken håller mig i ett hårt grepp långt efter att jag läst ut boken.