stjerne

Idag när jag skulle ta tåget från Stockholm till Hudiksvall hände nåt märkligt. Jag var lite sen och hade tittat fel på perrong och sprang på tåget. Jag gick igenom tåget innan det åkte för att hitta min plats. I gången möter jag en afrikansk kvinna med sin lilla dotter.

-Please. Help me. Säger hon.

-Yes?

-Hudiksvall?

-Yes. The train goes to Hudiksvall.

-Hudiksvall? Upprepar kvinnan.

-Yes. Yes. Hudiksvall.

-Thank you. Help me please. Thank you. Säger hon, lämnar sin dotter med mig och kliver av tåget varpå dörrarna stängs och tåget sakta börjar rulla. Kvar står jag och stirrar mot mamman som försvinner i och med tågets hastighet ökar. Stirrar ut genom fönstret. Stirrar på den lilla flickan. Jaha? Vad hände? Det går långsamt upp för mig att kvinnan inte alls undrade om tåget gick till Hudiksvall. Hon undrade om jag skulle till Hudiksvall och om jag kunde ta hand om hennes dotter under färden och se till att hon kom av.

-Kom. Säger jag till flickan och börjar leta efter hennes sittplats. Hon följer snällt efter. Väl på plats börjar hon prata med mig på arabiska.

-Do you speak english? Försöker jag.

-No english.

-Pratar du svenska?

Hon skiner upp och ler.

-Svenska! Ja.

-Skulle inte din mamma med till Hudiksvall?

Flickan ser förbryllad ut och skakar bara på huvudet för att visa att hon inte förstår. Great. Där sitter jag med ett litet barn som jag inte vet vad jag ska göra av och vi kan inte ens prata med varandra.Men flickan bekymrar sig inte över det utan pladdrar på och skrattar och är glad. Hon är 8 år.

 

Sen kommer tankarna. Vad gör jag när jag kommer till Hudik? Kommer det stå någon där och möta flickan? Om det inte gör det, vad gör jag då? Jag bestämmer mig för att om det inte står någon där och väntar på henne, tar jag med henne till polisen och förklarar situationen och att jag inte vet vad jag ska göra. Så får det bli.

Flickan verkar inte ett dugg orolig. Hon leker med mitt hår, försöker lära mig räkna och säga olika saker på arabiska. Hon talar om att hon kommer ifrån Eritrea. Hon tar min hand bredvid sin och pekar på våra händer och skrattar åt den stora skillnaden i hudfärg. Vi försöker kommunicera med gester och miner. Trots att vi har svårt att förstå varandra har vi trevligt och ganska roligt. Hon visar att hon är hungrig. Jag ser efter i hennes ryggsäck om hon har något som hon kan äta, eller pengar att köpa något. Det enda hon har är en massa kläder. Jag tar med henne till Bistron och köper dricka och något ätbart till henne vilket hon blir väldigt glad över. Hon pratar hela resan och jag försöker hänga med och prata jag också.

 

Väl i Hudiksvall några timmar senare möter en afrikansk kvinna oss och kramar om flickan och tackar mig så mycket för att jag sett efter flickan. Kvinnan visar sig vara flickans moster som bor i Hudik och kan lite svenska. Hon tackar mig flera gånger. När jag börjar gå därifrån ropar flickan
-Johan!

Jag vänder mig och hon springer fram mot mig, ger mig en stor kram och en puss på kinden.

Hon vinkar länge till mig och ropar :

-Hej då Johan!

Jag smälter. På riktigt. Världens sötaste och gladaste unge i sina små flätor och sin rosa ryggsäck. Och jag känner att jag har gjort något bra och hjälpt några människor. Jag mår bra. Riktigt bra.

Men ändå. Hur vågar man lämna sitt åttaåriga barn med en vilt främmande person på ett tåg utan några som helst upplysningar? Hon kände ju inte mig. Jag hade kunnat vara vem som helst. En mördare, kidnappare eller pedofil. Vad som helst. Tur att jag är den jag är, och tur att hon lämnade flickan hos just mig och inte någon farlig typ. Samtidigt som det hela är väldigt märkligt är det också ett häftigt, roligt och egentligen helt underbart minne.

Det är förstås något som många av er har undrat. Senaste inlägget var han i Brasilien. Blev han kvar där? Dog han? Kom han någonsin hem igen? Jadå. Hem kom jag. Eller hem och hem förresten. Jag tror bestämt att jag fick en stark hemkänsla där borta också. Kär blev jag också på köpet. Och fick en flickvän. Josy. Jodå.
Hur det går med avståndet? Det är såklart jobbigt och tråkigt att vara ifrån varandra och veta att världens bästa tjej bor på andra sidan jorden. Men nu är det så att man inte väljer vem man blir kär i. Däremot kan man välja om man vill ignorera det eller göra något av det och satsa. Och det kändes bara så rätt att det skulle vara vi.
Nog om det nu.

Det vankades en Stockholmsresa idag, men mina föräldrar mår inte bra idag så det blir nog så att vi gör ett nytt försök att åka i morgon.