stjerne

Idag när jag skulle ta tåget från Stockholm till Hudiksvall hände nåt märkligt. Jag var lite sen och hade tittat fel på perrong och sprang på tåget. Jag gick igenom tåget innan det åkte för att hitta min plats. I gången möter jag en afrikansk kvinna med sin lilla dotter.

-Please. Help me. Säger hon.

-Yes?

-Hudiksvall?

-Yes. The train goes to Hudiksvall.

-Hudiksvall? Upprepar kvinnan.

-Yes. Yes. Hudiksvall.

-Thank you. Help me please. Thank you. Säger hon, lämnar sin dotter med mig och kliver av tåget varpå dörrarna stängs och tåget sakta börjar rulla. Kvar står jag och stirrar mot mamman som försvinner i och med tågets hastighet ökar. Stirrar ut genom fönstret. Stirrar på den lilla flickan. Jaha? Vad hände? Det går långsamt upp för mig att kvinnan inte alls undrade om tåget gick till Hudiksvall. Hon undrade om jag skulle till Hudiksvall och om jag kunde ta hand om hennes dotter under färden och se till att hon kom av.

-Kom. Säger jag till flickan och börjar leta efter hennes sittplats. Hon följer snällt efter. Väl på plats börjar hon prata med mig på arabiska.

-Do you speak english? Försöker jag.

-No english.

-Pratar du svenska?

Hon skiner upp och ler.

-Svenska! Ja.

-Skulle inte din mamma med till Hudiksvall?

Flickan ser förbryllad ut och skakar bara på huvudet för att visa att hon inte förstår. Great. Där sitter jag med ett litet barn som jag inte vet vad jag ska göra av och vi kan inte ens prata med varandra.Men flickan bekymrar sig inte över det utan pladdrar på och skrattar och är glad. Hon är 8 år.

 

Sen kommer tankarna. Vad gör jag när jag kommer till Hudik? Kommer det stå någon där och möta flickan? Om det inte gör det, vad gör jag då? Jag bestämmer mig för att om det inte står någon där och väntar på henne, tar jag med henne till polisen och förklarar situationen och att jag inte vet vad jag ska göra. Så får det bli.

Flickan verkar inte ett dugg orolig. Hon leker med mitt hår, försöker lära mig räkna och säga olika saker på arabiska. Hon talar om att hon kommer ifrån Eritrea. Hon tar min hand bredvid sin och pekar på våra händer och skrattar åt den stora skillnaden i hudfärg. Vi försöker kommunicera med gester och miner. Trots att vi har svårt att förstå varandra har vi trevligt och ganska roligt. Hon visar att hon är hungrig. Jag ser efter i hennes ryggsäck om hon har något som hon kan äta, eller pengar att köpa något. Det enda hon har är en massa kläder. Jag tar med henne till Bistron och köper dricka och något ätbart till henne vilket hon blir väldigt glad över. Hon pratar hela resan och jag försöker hänga med och prata jag också.

 

Väl i Hudiksvall några timmar senare möter en afrikansk kvinna oss och kramar om flickan och tackar mig så mycket för att jag sett efter flickan. Kvinnan visar sig vara flickans moster som bor i Hudik och kan lite svenska. Hon tackar mig flera gånger. När jag börjar gå därifrån ropar flickan
-Johan!

Jag vänder mig och hon springer fram mot mig, ger mig en stor kram och en puss på kinden.

Hon vinkar länge till mig och ropar :

-Hej då Johan!

Jag smälter. På riktigt. Världens sötaste och gladaste unge i sina små flätor och sin rosa ryggsäck. Och jag känner att jag har gjort något bra och hjälpt några människor. Jag mår bra. Riktigt bra.

Men ändå. Hur vågar man lämna sitt åttaåriga barn med en vilt främmande person på ett tåg utan några som helst upplysningar? Hon kände ju inte mig. Jag hade kunnat vara vem som helst. En mördare, kidnappare eller pedofil. Vad som helst. Tur att jag är den jag är, och tur att hon lämnade flickan hos just mig och inte någon farlig typ. Samtidigt som det hela är väldigt märkligt är det också ett häftigt, roligt och egentligen helt underbart minne.

Förvirrad och halvblind är ingen bra kombination. Tidigare idag fick jag lust att åka in till Hudik och gå till biblioteket. Innan jag åkte frågade jag min sovandes syster om hon ville med. Hon mumlade något till svar och jag tog det som ett nej och tog bussen till Delsbo för att där byta till 53:an mot Hudik. När jag klev av i Delsbo så tycker jag mej se Kattis sitta och vänta på bussen. Liknande kläder, frisyr med lugg och stubb. (Lugg = rubb) Jag hade inte glasögonen med mej och tydligen inte hjärnan eller medvetandet heller. Övertygad om att det var Kattis som satt där sken jag upp, vinkade glatt och utbrast :
-Yo! Skulle du med ändå?
Inget svar. Bara höjda ögonbryn och förvånad blick.
-Men...hur kom du hit? får jag ur mej i samma stund som jag inser det ologiska, och att min syster omöjligt skulle ha hunnit till Delsbo före mej och att hon ju faktiskt ligger kvar och sover, och ser också på närmare håll att det är en helt annan människa.
-Va? Ännu mer förvånad.
-Öh.  Jag...såg fel. Ursäkta. Får jag ur mej och lunkar därifrån och vill för ett ögonblick försvinna från jordens yta. Bara en liten stund.

Förra veckan var roligare än på mycket länge. Först var jag hem till Kristian. Vi spelade Mario Kart. Jag hade en längre tid pratat med Kristian om hur mycket jag skulle äga honom i detta roliga spel. Hur jag skulle glänsa, gäspandes gasa om honom efter att ha fått massor av svampar, knäcka honom, bara leka med honom likt katten som leker med musen innan den blir föda. Men, vad händer? Jo, det går snart upp för mej att jag har totalt underskattat denne herre. Vem var det som blev ägd? Jag! Skamset satt jag där och skrattade tillgjort : ?Haha. Vänta du bara till jag ger järnet. När jag tar i med hårdhandskarna och kör på riktigt. Då är det inte nådigt.? Men mitt ägande lyste med sin frånvaro. Trots det hade jag faktiskt roligt ändå. Sen mitt i natten föreslog Kristian att vi skulle se på ?Mr Bean den totala katastrofen?. Vi satt och skrattade åt hans extrema tokerier på en hederlig gammal VHS.

Någon dag senare så ringde Svante som jag inte umgåtts med på kanske ett år och sa att han och hans flickvän Jill och Kristian gärna ville komma och ha Mario Kart turnering hemma hos mej. Sagt och gjort, vi fattade våra kontroller och gasade på i respektive sköldpaddsskal, barnvagnar, guldbilar och monsterbilar. Haha. Oj vad roligt vi hade. Har inte skrattat så mycket på riktigt länge. Det var ett vimmel av bananskal, sköldpaddsskal, blixtar, fejkboxar och ledarskal hit och dit. Sen efter massor av turneringar hade vi duell som också var grymt kul. Där haglade bomberna i alla färger och man såg knappt någonting. Bomber exploderade, man försökte komma undan och gömma sej, men förgäves. Riktig helkväll.

 

Sen på helgen blev det bastubad vid Norrboån med respektive bad. Men inte för min del. Jag fegade och satt och myste i bastun. När det blev för varmt hällde jag bara en skopa iskallt vatten från ån över huvudet. Tror inte det finns nåt mer uppfriskande än att basta. Kristian och Emelie var beundransvärt modiga tycker jag. De hoppade i vattnet och kom sen inspringandes, huttrande och iskalla. En eloge till dem.

 

Trygve och min 2-åriga brorson Loa här igår och sov över. Jag visade Loa lite tv-spel som han tyckte var jätteroligt. Han skrattade som bara den när jag ramlade av Rainbow Road och försvann ut i universum. Lite senare på kvällen mimade pappa, Trygve och mamma till Elvis. Så snyggt. :P

När jag gick utanför rummet där Loa sov hörde jag hur han gnydde och grät. Jag gick in för att se efter vad det var. Men han låg inte på madrassen där Trygve hade lagt honom. Han hade rullat av madrassen i sömnen och låg nu under sängen och grät, för han trodde inte att han kom ut. Så jag drog fram honom därifrån och försökte trösta honom. Sen läste jag en bok för honom om den luriga räven och bonden. Så blev han gladare och kunde sen sova gott. Innan jag gick så gjorde han en slängpuss till mej och vinkade. Då smälter man ju nästan.

 

Skola i morgon. Upp tidigt och åka buss. Suck.

Här kommer en lite rolig dröm som jag hade för mer än ett år sen som jag skrivit ner.

"I natt drömde jag en jättemärklig dröm.
Jag drömde att jag och två andra hade gömt E.T, ni vet den där fula men snälla utomjordingen. Vi hade gömt honom från elaka människor. Plus att E.T hade sin fru med sej. Hon såg ut som E.T förutom att hon hade långt svart hår och en liten ful klänning. Vi hade blivit jättebra vänner med dem och hade en massa roligt varje dag. Tills den dagen då E.T och hans fru måste åka hem igen...till sin planet långt ifrån våran. Jag snörvlade till och sa att de inte fick åka. Jag skulle dö om de åkte..kändes det som i alla fall. Då kramade E.T mej och sa att allt skulle ordna sej. Sen kom hans fru och kramade mej också.. då började jag storgråta och snöt mej i hennes hår. Hon höll mej hårt och sa att vi kanske kunde ses igen någon gång. Då kom E.T och spottade sin fru i håret. Det betydde typ, "Kom vi måste gå nu".
Så hon och E.T gick till en stor lada och bad mej och mina kompisar att öppna ett hål i ladans vägg. Vi slog upp ett stort hål till dem.
Då kom det en bil körandes mot oss. Det var onda människor och vetenskapsmän som ville döda E.T och hans fru. Vi föste in våra utomjordingsvänner i ladan och upptäckte högt uppe på laduväggen att det fanns en lucka som var öppen som det strömmade ut ett starkt ljus ifrån. Nästan bländande. Vi förstod med ens att det var den vägen som de måste ta för att komma hem. Så vi hoppade upp på nån stege och klättrade vidare upp på takbjälkarna och släppte av E.T och hans fru där. De vinkade farväl och gick hand i hand in genom luckan och försvann i ljuset.
Vi grät i massor och torkade våra tårar.
Med ens sprang de onda vetenskapsmänen in i ladan och försökte få tag på oss.
Då bestämde vi oss för att vi ville hellre åka till E.Ts planet.
Så vi band fast varsin gummiselse kring midjan, fäste dem mellan två takbjälkar var och hängde oss i luften liggandes på rygg. Sen tog vi sats och tryckte oss neråt mot vetenskapsmännen och flög iväg högt upp i luften och genom luckan.
Vi for med enorm hastighet genom en blå skön himmel och vinden tog tag i oss. Känslan var otrolig. Sedan fick vi sys på en ofattbart vacker natur. Då visste vi att vi var framme hos E.T och hans fru."

Mario Kart och film med vänner. Finns det nåt bättre? Tveksamt.
Jag hade finfrämmande i helgen. Ända från Gävle kom Mr. Andreas Ljung och hälsade på i lilla Bjuråker. Vi spelade massa massa Mario Kart, pratade en massa, och såg på Terminator 2 och skräckklassikern The Creature from the Black Lagoon. Sen började vi se på Dracula också. Sen drack vi glögg och hade oss. Andreas höll på att spilla ut den över mamma, men missade som tur var. Haha. Terminator 2 var bra förresten. Arnold rocks.
Himla kul också på Mario Kart när vi testade att köra samma bil tillsammans. Jag höll på att skratta ihjäl mej när han valde Birdo, den rosa transdraken med röd rosett och stor bautamun från Super Mario 2. Grymt kul. :)
Nu är vi nog redo att knäcka och äga Angelica och Mats i Mario Kart. Så kaxiga känner vi oss.