Sommar?

Det känns som att sommaren har kommit. Igår tror jag att det var 24 grader, solsken och grönska. Kattis och jag tog en långpromenad ut i naturen. Jätteskönt!
I fredags var jag i Ljusdal. Jag, Björn, Elin och Magnus åt pizza och satt och pratade i säkert två timmar. Det var trevligt.

Jag har även börjat inta mycket ananas. Mycket ananas. Det började i Brasilien att jag blev bjuden av min svärfar. När det är varmt och solen gassar och man får äta en färsk och god ananas...det är inte mycket som klår det. Tur att vi har den underbara frukten här också.
Jag satt och lyssnade på Dejavú och Calcinha Preta igår och tänkte mycket på mina brasilienresor och på min flickvän. Hade jag mycket pengar nu skulle jag boka en biljett till henne hit nu! Det ska bli så skönt när hon kommer. Jag tror inte jag har drömt så ofta och mycket om någon som Josy. Den senaste drömmen var bra. Riktigt bra. I november eller december blir drömmarna verkliga. Josy, kom nu!

Te amo


Hemma igen...

Då var jag tillbaks i Sverige igen. Det har jag i och för sig varit sen i början av mars, men har inte satt mig ner vid bloggen för att tala om det förrän nu.
Att lämna Brasilien och min flickvän var jobbigt och tråkigt. Hade jag kunnat så hade jag stannat längre. Men att få vara tillsammans i tre månader var jättehärligt och jag har upplevt mycket under den tiden. Och missat den värsta svenska vintern på år verkar jag ha gjort. Det sörjer jag icke.
Joseane och hennes familj tog så bra hand om mig och jag är tacksam att ha fått tillbringa så pass lång tid tillsammans med de och jag har verkligen känt mig som en kung.
Det var skönt att vara borta ett tag från Sverige också. Innan den här resan är väl den längsta jag har varit  borta tre veckor. Det är märkligt, när jag var i Brasilien förra året gick de tre veckorna otroligt snabb. Lika så tre månader, det känns som om tiden rusade iväg och vips så var det dags att åka hem.
Men jag är otroligt glad över att ha fått återvända till mitt Brasilien och min kärlek en gång till.
Nästa gång vi ses blir i december då Joseane ska komma hit och stanna tre veckor. Det kommer att bli hur roligt som helst!
Om saker och ting blir som vi vill ska hon försöka prova att flytta hit någon gång nästa år och bo med mig. DET vore underbart roligt om det var möjligt. Tills dess får jag helt enkelt snällt vänta och drömma...
vVärldens bästa tjej, det har i alla fall jag.

Bananstöld och vargmän

Nu har det varit mycket om mina mystiska drömmar ett tag, och jag förstår att ni är många som undrar "När ska han berätta om de äventyr han upplever i Brasilien?". Till er som nyfiket väntat på den spännande fortsättningen kommer den här. Som ett kort update. (Jag vet inte varför jag klämde ditt ett engelskt ord när det går lika bra med uppdatering på svenska, men nu blev det så).


Sen sista uppdateringen om vad jag faktiskt gör här har jag besökt den gamla guldstaden Ouro Preto som var den första staden som grundades i Minas Gerais i slutet av 1600-talet. Vad som är så häftigt med Ouro Preto är att inte mycket har ändrats sedan kolonialtiden och staden ser ut som den gjorde då, vilket ger en märklig känsla av att man har förflyttats tillbaka i tiden. Det som dock stör den upplevelsen är alla turister (förmodligen även jag själv) som strosar omkring med kameror i högsta beredskap. Gatorna är helt galna. Det är som om portugiserna fick för sig att de skulle bygga en stad som en Balderliknande (berg- och dalbanan på Liseberg) markyta bland bergen. Backar upp och ner hela tiden. Solen stekte mina vita armar till blossande röda och svetten rann, men vilken upplevelse. Guldbeklädda stora kyrkor. Bjuråkers kyrka, släng dig i väggen.

Vi hittade även ett trevligt zoo som först såg ut att bara ha ett gäng fåglar men som sen visade sig ha ett gäng tuffare djur också. Vi såg en stor flodhäst ta sig ett bad, en gammal elefant ströva på "savannen", en mystisk tiger som vi såg i fyra sekunder för att sen vara spårlöst försvunnen bara för att vi gick bakom en buske för att hitta en bättre plats att se den, samt en gorilla som ilsket glodde på besökarna som stod tryckta mot glaset och pekade på honom. Det skulle visst finnas ett gäng chimpanser, geparder och ozeloter men de såg vi inte skymten av.
När vi lite senare spatserade åt Josy en banan, och rätt vad det var så kom en liten liten apa, av de vilda som inte tillhörde zoo, och tittade sött på oss och sneglade på bananen i Josys hand. Djurvänner som vi är gav vi vår lille vän en bit och innan vi visste ordet av var vi omringade av en flock apor som såg på oss med hungriga blickar. Vårt mod sviktade och vi började långsamt backa därifrån. Aporna satte efter och stannade när vi stannade. Jag satte mig på en parkbänk och började dela ut mer bananbitar. Jag hade apor i knät, på min axel, apor som ryckte mig i armen och som försökte öppna min ryggsäck för att se om jag hade mer mat. Sen började de smyga sig fram mot Josy som försökte gå därifrån. Vi beslöt att det var bäst att ge de hela bananen och gå därifrån. Ett spännande möte med våra avlägsna släktingar. 

Det har även setts bio. Den här gången var det Wolfman. Recension på den kommer längre fram, men kan säga att den var mycket bra och värmde mitt skräcknördshjärta. Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula manlig och trygg med Josy som tryckte sig mot mig och gömde ansiktet mot mitt bröst när det blev otäckt. 


Jag blev också riktigt rädd härom natten. Efter att ha varit på toaletten gick jag tillbaka till mitt rum. När jag var på väg att lägga mig ner kände jag en hand på min arm. Jag vände mig snabbt om och fick se en mörk gestalt med utsträckt hand mot mig. Jag gav till ett lågt flämtande samtidigt som jag föll ner i sängen. När jag såg upp igen var gestalten borta. Det visade sig senare vara Josy som för att inte börja skratta högt snabbt sprang tillbaka till sitt rum. Lite senare på natten låg jag och kunde inte somna. Jag gjorde ett försök och stängde ögonen. När jag såg upp igen stod återigen en gestalt böjd över mig. Även denna gång gjorde mitt hjärta ett jättehopp och stannade i någon halvsekund. Har jag blivit tillsammans med ett spöke?

Nattlig ångest

Trots de många mardrömmar jag har haft om monster och zombies och annat läskigt har jag nog aldrig mått så dåligt efter en "realistisk" mardröm. Jag vill inte nämna några namn i drömmen så jag kommer enbart kalla den person som drömmen berör för "tjej".

Först var det inte otäckt, bara konstigt. Jag befann mig hemma i Bjuråker och tyckte att alla tittade konstigt på mig. Jag ville vara ifred, för mig själv. Men det gick inte och alla förföljde mig och såg på mig med allvarliga bistra miner. När jag frågade vad det var, skakade folk bara på huvudet och fortsatte stirra.

Andra delen var värre. Jag gick i Delsbo och det var sommar och sol och allt var bra. Plötsligt blev det vinter och jag hade med ens på mig vinterkläder, men det var inget konstigt med det. Sen mötte jag några kompisar som jag inte sett på länge. Jag kramade om de och sa:

-Hej! Det var längesen. Vad kul att se er. Hur mår ni?
-Bättre än "tjej" i alla fall.
-Va? Vad menar ni?
De pekade bakom mig och jag vände mig om. På en bår låg "tjej" och blev inburen i en ambulans av några ambulansmän. "Tjej" var naken, blodig och hade rakat huvud och låg med uppspärrade ögon som tomt stirrade upp mot himlen och med munnen vidöppen som i ett skrik.
Jag bara glodde. Det var inte sant.

-Nej. sa jag lågt.
Ambulansmännen började trä en svart sopsäck över "tjej". Då tyckte jag att hennes läppar rörde sig som om hon försökte säga något.
-Vad gör ni? Ser ni inte att hon lever? skrek jag. De sneglade på mig och fortsatte trä på sopsäcken, stoppade in henne i bilen och åkte.
Jag pulsade fram i snön, klumpigt, halvt springande efter ambulansen.
-Neeeej! VÄNTA! skrek jag hest och föll med ansikter neråt i snön. Jag grät och skakade i kroppen. Mina andra vänner hjälpte mig på fötter och försökte trösta mig.

Jag vaknade av min egen röst som halvt viskade, halvt väste "Nej!". Jag satte mig upp med ett ryck, andades snabbt som om jag hade sprungit och satt och stirrade ut i mörkret samtidigt som jag sa flera gånger för mig själv.
-Herregud. Herregud. Vilken jävla mardröm.
Jag gick upp och drack vatten, fortfarande skakad av drömmen som kändes otroligt verklig. Låg vaken i någon timme innan jag kunde somna igen. Jag har känt mig olustig och konstig hela dagen och en tung känsla av...oro...att något har hänt. Något dåligt. Men förhoppningsvis var det just bara en dröm. Men en allt för jobbig och verklig sådan.
Är det dumt att berätta för en person att man har drömt att denne dog i ens dröm? Kan folk ta illa vid sig? Jag kan å andra sidan inte minnas att jag har blivit upprörd eller känt mig konstig när någon berättat att de drömt om min död.

Leave Earth!

I natt hade jag en obehaglig och deprimerande dröm. Forskare världen över sa att Jorden var på väg att gå under och att alla var tvugna att överge vår vackra planet och bege oss ut i rymden och leta efter en ny bebolig planet som liknar våran. Lätt som en plätt, eller hur? Tydligen fanns det i alla fall massor av stora rymdskepp redo att lyfta. Min familj försvann i myllret av alla miljoner människor som trängdes för att komma med. Jag höll Josy hårt i handen och kom till slut fram till ingången till ett skepp där några soldater stoppade oss.

-Din flickvän, är hon svensk? frågade de barskt.
-Nej hon är brasilian.
-Då blir det det brasilianska skeppet för henne.
-Men kan vi inte vara på samma?
-Nej.
-Men...
-Nej!
var det sura svaret varpå ett annat gäng soldater drog iväg med Josy medan de svenska soldaterna knuffade in mig på ett annat.
Alla skeppen lyfte och vi åkte ut i rymden. På mitt skepp grät människor över att behöva lämna allt, och för att de kommit bort från vänner och familjer.
Efter att ha färdats i veckor tog jag mod till mig och frågade en soldat:

-Hur kan vi bara chansa på att ge oss iväg och leta en ny planet? Det kan ju ta hundratals, kanske tusentals år att hitta en som vi kan bo på.
-Det stämmer.
-Så, vet ni hur lång tid det kommer att ta eller inte?
-Vi vet inte.
-Och om vi aldrig hittar någon?
-Det gör vi nog.
-Nog? Det lät inte speciellt övertygande.
-Var det nåt mer du ville?
-Ja. Min flickvän är på något av de andra skeppen. Kan jag komma till henne?
-Nej.
-Kontakta henne på något sätt?
-Nej.
-Men...då kanske jag aldrig kommer se henne igen?
-Det är möjligt. Beklagar.


Jag drabbades av världens ångest. Över ovissheten. Att överge Jorden som varit människans hem så länge vi kan minnas, att lämna allt åt undergång. Att jag inte visste vart mina vänner eller min familj var, att min flickvän var borta. Skulle vi alltså bara chansa på att hitta en planet som liknar jorden? Hur länge skulle det ta? Om det finns en, kommer vi någonsin hitta den? Innan dess, kommer jag och alla på skeppen vara döda och bortglömda för längesen. Och hur länge kan mat och bränsle räcka? Jag satte mig ner bland alla gråtande och rädda människor och ville bara att allt skulle vara över. Skeppen som lämnat Jorden försvann längre och längre ut i universums oändliga svarta rum för att kanske, kanske aldrig komma fram till något mål.


Song of Kali




Att läsa om böcker kan vara roligt. Men något som är både roligt och för mig nytt är att upptäcka att jag tycker om boken mycket mycket mer än jag tyckte första gången jag läste den. Så är fallet med Song of Kali av Dan Simmons. Första gången jag läste den tyckte jag att den var bra. Inte jättebra. Men bra. När jag långt senare tänkte på boken så slog det mig att den egentligen är bättre än bra. Så bra att den borde läsas om. Efter att ha läst den än en gång kan jag inte förstå att jag inte var mer lyrisk. För det är precis vad jag är efter omgång nr två. Men jag är glad att jag faktiskt läste om den. Av någon anledning var känslan en helt annan och mycket starkare den här gången.

 

Den amerikanske poeten och journalisten Robert Luczak skickas till Calcutta i Indien för att träffa den indiske poeten M. Das som sedan åtta år varit försvunnen och förmodats vara död, men som nu ryktas om är tillbaka med nyskrivna verk om dödsgudinnan Kali. Roberts jobb är alltså att hitta poeten, få en intervju och återvända till Amerika med manuskriptet och publicera den i den tidning som han jobbar för. Låter enkelt, eller hur? Men Simmons vore inte Simmons om det var en snäll och enkel historia. För det är det inte. Snart är Robert Luczak indragen i hemliga kulter, människooffer och blodtörstiga gudar.

Med sig till Indien har han sin indiskfödda fru Amrita och deras lilla dotter.

Det blir en resa som vår huvudperson kommer att ångra att han någonsin gjorde.

 

Song of Kali är Dan Simmons debutroman som belönades med World Fantasy Award. Det är en riktig rivstart att som första bok ge ut en bok som den här. För han lägger ribban högt. Song of Kali är inte renodlad skräck. Det är stundvis en lågmäld historia som ändå är spännande nästintill hela tiden. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för snabbt. Simmons har ett skrivsätt som är poetiskt och målande och som trollbinder mig och är ren njutning och fröjd att läsa.

Man lägger ifrån sig boken med många frågor. Mycket i handlingen får man ingen förklaring på och lämnas åt läsarens fantasi. Samtidigt som det är lite frustrerande så är det också en av bokens styrkor. Många gånger får vi inte veta hur eller varför en del saker händer och många saker förblir mysterium.

Efter att jag slagit ihop boken drar jag en tung suck. En suck av lättnad. Varför? För att boken ger mig ångest och för att jag får tillfälle att andas ut. Det glömmer man nästan mot slutet. Kan en bok som ger mig framkallar äckel och ångest samtidigt vara en av de bästa böcker jag har läst? Absolut.

Det är en väldigt mörk och jobbig historia. Redan i början när Robert Luczaks bäste vän ber honom att inte åka till Calcutta så anar man oråd. Man känner att det kommer att gå åt helvete. Man vet att den i början bekymmerslöse journalisten snart kommer att få stora problem och man vill bara skrika ”Åk inte!”

 

Jag vet inte hur pass nära verkligheten Dan Simmons skildringar av staden Calcutta är, men det är ingen charmig bild du får som läsare. Med svår fattigdom, stekande värme och ett folkmyller utan dess like och kastlösa som alla ser ner på och som inte är mycket värda målar han upp en stad som man inte gärna skulle vilja uppleva. Och det faktum att huvudpersonen verkligen avskyr staden av hela sitt hjärta gör också sitt. Samtidigt skulle jag vilja se Calcutta, bara just för att se om det kan ha några spår av realism i boken.

Song of Kali lämnar mig mer berörd än många böcker jag har läst. Den mörka stämningen, spänningen, ovissheten och mystiken håller mig i ett hårt grepp långt efter att jag läst ut boken.


Hur gick det sen?

Det är förstås något som många av er har undrat. Senaste inlägget var han i Brasilien. Blev han kvar där? Dog han? Kom han någonsin hem igen? Jadå. Hem kom jag. Eller hem och hem förresten. Jag tror bestämt att jag fick en stark hemkänsla där borta också. Kär blev jag också på köpet. Och fick en flickvän. Josy. Jodå.
Hur det går med avståndet? Det är såklart jobbigt och tråkigt att vara ifrån varandra och veta att världens bästa tjej bor på andra sidan jorden. Men nu är det så att man inte väljer vem man blir kär i. Däremot kan man välja om man vill ignorera det eller göra något av det och satsa. Och det kändes bara så rätt att det skulle vara vi.
Nog om det nu.

Det vankades en Stockholmsresa idag, men mina föräldrar mår inte bra idag så det blir nog så att vi gör ett nytt försök att åka i morgon.

Johan by night

Igår jobbade jag min sista dag på äldreboendet. Den sista dagen var egentligen en natt. Mitt jobb gick ut på att jag skulle hålla koll så att en äldre dam inte klev upp mitt i natten och ramlade och slog sig. Det blev en lugn natt. Tanten sov som en stock, medan jag satt och läste. Jag blev nästan klar med boken. Jag började jobba kl 21 igår och slutade 7 imorse. Vid 4-5 imorse smög sig tröttheten på mig. Texten i boken började flyta ihop och ögonen ville bara slå igen, hårt och brutalt, och min kropp lägga sig tillrätta i soffan i behaglig sovställning. Farligt farligt. Men det gick bra ändå. Det var helt okej att jobba natt faktiskt. Man får väldigt mycket tid till att tänka. Fundera på saker. När man jobbar dagpassen hinns sådant inte med. Då ska allt gå snabbt, och bara flyta på. Men nu är det över för den här sommaren. Det känns bra att ha jobbat 7 veckor och fått ihop lite pengar.
Nervositeten smyger sig sakta på. Jag bokade min biljett till Brasilien i början av april. Nu är det 3 dagar kvar. Det är helt sjukt. När jag just hade bokat resan kändes det som om det var ljusår kvar. Nu kan jag inte tänka på nåt annat.

Blä

Jag var och vaccinerade mig inför Brasilien igår. Jag fick en spruta i armen och fick några mystiska små flaskor och pulverpåsar som jag ska dricka.
-Vad smakar det? frågade jag sköterskan.
-Det smakar hallon.
Hon ljög. Det smakade inte hallon. Luktade som hallonsoda, men smakade äckel.
Nånting hon hade rätt om var att man kan känna illamående, huvudvärk och magont efter sprutan och äcklet. Mycket riktigt mår jag illa och har ont. Kroppen måste ställa in sig på att bli redo för att klara mat och bakterier som jag inte är van vid.
Blä för att inte må bra. Men vad gör man inte för att få uppleva äventyr på andra sidan jorden? Då kanske man  får uthärda lite pina. Värre är väl om jag blir riktigt dålig där borta istället.
Jag längtar sjukt mycket efter att få komma iväg nu. Måtte tiden gå snabbare så att jag får åka snart. Då kommer Johan må bra.
Saudades minha gata negra.

Summer of Night




Jag gillar skräckböcker. Böcker som berättar om helt vanliga människor i ett helt vanligt samhälle. Men, där något otäckt och främmande smyger sig in i berättelsen och skakar om vardagen. Jag är jättesvag för sånt.

Skräckromanen Summer of Night av Dan Simmons är precis en sån bok. Det handlar om några barn i en liten stad i Amerika i början av 60-talet. Det är barnens sista dag i skolan innan sommarlovet börjar med allt vad det innebär för många. Sol, bad, stanna uppe sent på kvällen och ha en lång sovmorgon. Det blir inte riktigt så. Ett barn, en mobbare försvinner spårlöst sista skoldagen när han går ner till toaletterna i källaren. Några barn tycker att skolans lärare verkar ta det hela lite för lätt med förklaringar som att den försvunna pojken har rymt ifrån staden. Några som misstänker att det ligger annorlunda till är Mike O'Rourke, Jim Harlen, Duane McBride, Kevin Grumbacher och bröderna Dale och Lawrence Stewart. Den lilla gruppen försöker ta reda på vad som hänt och börjar misstänka att deras gamla skola döljer mer än ögat ser, och upptäcker snart att det inte kommer att bli en vanlig sommar och att det finns fasor ännu vidrigare och farligare än något barn i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

Summer of Night är numera en av mina favoritböcker inom skräckgenren. Simmons kan konsten att skrämmas och fick mig faktiskt att rysa till några gånger av obehag. Sånt gillar jag. Fler böcker som den här tack. Simmons inte bara skräms. Han låter oss samtidigt ta del av pojkarnas uppväxt och beskriva sådana saker som dagen man upptäcker att man inte längre är rädd för tjejbaciller och kommer på att tjejer faktiskt kan vara rätt söta. Det är en bra blandning av vardagsrealism och skräck som lurar i natten. Att låta barn uppleva det otäcka är en bra idé. Det blir på något sätt lite extra spännande när barnen vars försök att få de vuxna att förstå att något hemskt är på gång, misslyckas och barnen får ta saken i egna händer. Det är mysigt att läsa den här boken just på sommaren när det hela utspelar sig just en sommar. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här boken och det var med stora ansträngningar som jag lämnade den hemma då jag varit bortbjuden på tex. middag. Summer of Night blir skräck med innehållande barn som leker privatdetektiver. Till en början finner de det hela väldigt spännande, lite som en ny lek att fördriva sommaren med. När de snart upptäcker att det är en väldigt otäck ”lek” som inte upphör när man säger ”Snälla sluta” och att de nya ”lekkamraterna” inte drar sig från att slita dig i stycken, är det för sent att dra sig ur.

Pojkarnas tonårsproblem blandat med mystiken och ovissheten att inte veta vad som är på gång och de krypande skräckmomenten gör boken spännande och fick i alla mig att nästan vilja vända mig om och se efter att jag verkligen var helt ensam, och ifall det kanske finns något under sängen eller i garderoben som väntar på att komma fram när lampan har släckts och man är ensam i mörkret, redo att börja ”leka”.


Up with the tupp

Det är vad jag är idag. Första dagen på mitt sommarjobb på äldreboende. Somnade igår vid 12 nån gång och vaknade prick 05.00 i morse pigg och utvilad. Vaknade till och med innan väckarklockan. Hör och häpna. Undrar om jag har varit så pigg någonsin vid den tiden. Jag är egentligen otroligt morgontrött, men tydligen inte idag. Det går bra på jobbet. Mycket att göra. Nu har jag rast och sitter och lyssnar på "Oh baby I love your way" på radio och drömmer.

Lite oro

Jag sitter och tänker. Jag tänker på flygplanet som kraschade på väg från Rio de Janeiro till Paris. Så fruktansvärt och otäckt. När jag då också tänker på att jag kommer flyga till Brasilien i augusti. Jag kommer på hemvägen att flyga exakt den rutten som det kraschade planets rutt. Rio -Paris, med Air France. Risken att det skulle hända en gång till med så kort tids mellanrum känns inte stor, men bara tanken på vad som han hända när man sitter på ett flygplan så högt upp i luften...så är man totalt hjälplös om det skulle te sig så illa att planet man sitter i störtar.
Samtidigt känner jag mig nervös över att resa överhuvudtaget. Det längsta jag har rest ensam är till Slovakien. Det känns rätt futtigt om man tänker att jag ska till Sydamerika den här gången. Men det ska nog gå bra hoppas jag.

Qapla!

Igår gick jag, Björn och Sandra och såg på nya Star Trek. Trots att jag inte är någon trekkie så kom jag snabbt in i handlingen och karaktärerna. Jag har endast sett några få avsnitt av det gamla Star Trek från 60-talet- Däremot följde jag Star Trek Voyager mycket när jag var mindre. Som film fungerade det väldigt bra tycker jag. Det var bra action, bra effekter och en intressant handling. Björn som är ett inbitet fan verkade gilla filmen också. Sandra tyckte att "man hade sett det där förut". Men smaken är som baken. Jag brukar inte gilla rymdfilmer så mycket men det här var bra grejer. Halva nöjet var ju också att få se Sylar från Heroes i spetsiga öron och pottfrisyr.

Vi åt pizza innan bion och jag bestämde mig för att prova något nytt. Istället för den gamla goda favoriten Vesuvio så beställde jag en Mexico. Attans vad stark den var. Jalapenon och den starka såsen bedövade min tunga lite för mycket för att jag skulle kunna avnjuta pizzan.


May the force be with you


Varning

Är man rädd för svininfluensan bör man inte göra detta.


Svin


Nattuggla



Jaha, vad gör jag uppe så här sent på natten? Msn är svaret på detta. Jag var flera gånger på väg att logga ut och gå och lägga mig. Just som jag är på väg att göra det, loggar det in massa människor som jag inte har pratat med på länge och måste därför stanna och konversera med de. Mest skyller jag på mina kompisar i brasilien och Esteban. Esteban höll mig kvar längst och skulle tydligen äta plättar med köttfärssås nu. Köttfärssås! Det kan man ju inte ha på plättar! Sylt ska det vara. Loco latino hombre. Men NU ska jag i alla fall krypa i sängs.
God natt.

En busschaufför, en man med...

...glatt humör? Jag vet inte om jag kan sjunga så och tro på det själv.

Jag klev på bussen i Ljusdal idag och sa :

-Hej.
-Hej.
-Hudik, ungdom.
-Över 20?
-Over 20.
Chauffören trycker på lite knappar och displayen visar talet 39.
-Men...vänta. Kostar det inte 26 kr?
-Nej nu får du väl ta och skärpa dig lite.
säger chauffören med ett konstigt stelt leende.
-Va?
-Nu får du väl skärpa dig lite.
Det stela leendet försvinner.
-Men brukar det inte kosta...
-Nu får du ta och skärpa dig lite. 39 kr kostar det.


Jag kom på sen att det är från Delsbo till Hudik som det kostar 26 kr. Men jag undrar fortfarande vad det var jag skulle skärpa mig med. Trodde han att jag försökte vara rolig? Driva med honom? Jag är trött på snäsiga busschaufförer.


The vår is coming

Så efterlängtat och skönt. Jag åkte ner till Stockholm i fredags till Catahyas styrelsemöte. Hemma var det lite småruggigt på morgonen så jag tog på långärmad och jacka. Väl framme i Stockholm var det annat. Där sken solen, folk gick i t-shirts och shorts, satt och åt glass på fik i Gamla Stan. Stockholm är riktigt mysigt på våren och sommaren. Styrelsemötet var bra. Förra året kändes det som en väldigt långsam dag, plus att mötet höll på till någon gång på kvällen. Vi pratade om föreningen, hemsidan och mycket annat. Glo var kock i helgen och bjöd på god mat och fruktsallad.

Jag behöver ett Lost-avsnitt. Nu. Snälla.


Hjältar utan tights och mantlar







En serie som jag lätt glömmer bort att jag faktiskt gillar och som ofta kommer i skuggan av min Lost-mani, är Heroes. Serien har varit lite ojämn. Första säsongen var riktigt bra och gav en känsla av att man ville ha mer. Andra säsongen minns jag inte så mycket av, märkligt nog. Vilket kanske tyder på att jag inte var lika förtjust i den. Säsong 3 däremot, som jag följer just nu har fått mig att bli lätt Heroes-nörd igen. Bättre än säsong 2 alltså. Bra action och händelser, mer plats åt vissa karaktärer och mer bakgrund historia. Det gillar vi. Och märkligt nog mer sympati och tycke för Sylar (seriens otäcke onding), och mycket fokus på denne man och jag kan ana viss glädje och förälskelse riktad mot denne onde man från inte helt oväntat håll (Jessica) *host*.
Mat är jag lite trött på. Och Tracy...ja jag ska inte spoila här, men det blev bra på den fronten. Mohinder är betydligt mer intressant än tidigare om än mer vilsen och lätt knäpp. Mina åsikter om Nathan svänger hejvilt och Hiro och Peter är lika tuffa som förut och Claire är fortfarande snygg. Saknar dock hennes söta cheerleader outfit.
Sådär. Nu har jag fått ur mig en liten hyllning till Heroes. Tack NBC.

Saru?




I helgen gick jag på bio. 10 år efter tv-serien Kenny Starfighter kom nu långfilmen Kenny Begins. Här får vi se hur galaxens klantigaste och mest fåfänge kille blir "rymdhjälte". Beväpnad med en hårtork och hockeyfrillan fladdrandes kraschar han av misstag på jorden i jakt på en rymdkristall som besitter magiska krafter. Han lär känna tönten Pontus (Bill Skarsgård) som ofrivilligt dras in i Kennys galna liv. Men det är inte bara Kenny som kommer till jorden på jakt efter kristallen, 3 prisjägare och rymdskurkar utskickade av Rutger blabla-nånting med jättehuvud.
Det låter töntigt, och det är det. Men väldigt roligt.
Johan Glans, Björn Gustavsson och Sissela Kyle medverkar också i rymdäventyret.

Varning för lantisar i huvudstaden

Jag är nere i Stockholm några dagar.
När jag, mamma och Kattis åkte buss till Brommaplan tyckte jag att stationen var väldigt lik stationen vid Danderyds sjukhus. Så förvirrad som jag är, utan en tanke på att de just sagt "Nästa station, Brommaplan" ubrast jag :
-Ligger inte Danderyds sjukhus här?
Sen slog det mig i samma sekund att det är två helt olika ställen. En tjej som satt med stolen mitt emot oss satt och log och såg ut som om hon kämpade för att inte börja skratta.
-Hehe. Jag är inte från Stockholm. förklarade jag lätt generat.
-Nej jag förstod det. svarade hon. Förmodligen stod det skrivet "FRÅN LANDET" med stora lysande bokstäver i mitt ansikte. Kände mig väldigt mycket som en Stockholmare då kan jag säga... NOT!
Kattis och mamma tyckte att det var väldigt roligt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg