stjerne

Vad har hänt sen jag bloggade sist?
Jag blev av med min mobil för några dagar sen. Den måste ha glidit ur min ficka när jag åkte världens skakigaste buss. Grymt trist. Men jag ska köpa en ny.

Sen när jag och Josy gick på Shopping Cidade sent på kvällen hörde jag någon säga :
-Ja akkurat.

Jag snodde snabbt om och fick syn på två blonda människor och en mörkhårig. Jag ropade mot deras håll :
-NORGE!

Den lilla trion vände sig om och såg sig om efter vem som ropat. Vi gick fram till de och började prata. Mycket överraskande att träffa skandinaver i Belo Horizonte då de flesta åker till Rio. De skulle stanna här i tre månader. Den mörkhåriga killen visade sig vara brasilian men pratade perfekt norska, så jag och Josy hade svårt att tro att han verkligen var från Belo Horizonte. Vi bytte nr med de och ska försöka ses något mer. Roligt med nya bekantskaper och ovant att få prata svenska igen.

Joseane är förövrigt världens sötaste när hon pratar svenska och vill lära sig.

Efter två dagar med Guillherme i Belo Horizonte är jag helt slut. Jag har inte gått så mycket och länge sen jag vet inte när. Han vill verkligen att jag ska se allt i staden på så kort tid som möjligt, vilket är roligt men ansträngande för benen. Vi gick på museum, alla möjliga gator och parker. På kvällen hittade vi en bar där de spelade samba. Det var hur mysigt som helst att bara sitta och lyssna och prata om allt mellan himmel och jord.
Sen gick jag och Josy och åt pizza. En väldigt bra helg.

Häromdagen flög en kolibri förbi mig. Och jag var nära att få en stor frukt i huvudet. Exotiskt va? Längre bort från Hälsingland och Sverige kan jag väl inte komma? 

Efter lang vantan klev jag av planet i Rio de Janeiro. Varmen slog emot oss passagerare som en vagg av varme och dofter. Jag hade 3 timmar pa mig att ta mig till en mindre flygplats for att darifran flyga till Belo Horizonte. Hamnade i en oandlig ko av manniskor som skulle igenom passkontrollen. Dar forsvann mycket tid. Sa jag fragade en kvinna som jobbade dar hur jag skulle ta mig vidare till nasta flygplats. Hon sa att det gick bussar hela tiden utanfor. Dar stod jag i flera minuter och tittade efter bussar, men icke. Da kom det fram en taxichauffor som undrar om jag vill aka med honom. Jag tittar pa klockan. Det vill jag.
Min kare chauffor kunde inte manga ord engelska, men hor och hapna. Jag klarade faktiskt av en enklare konversation pa portugisiska med honom under hela bilresan. Jag ar faktiskt lite stolt over mig sjalv.
Rio stralade och det var hur varmt som helst. Ibland blev vi staende ganska lange i den tunga trafiken. Jag sneglade da och da pa klockan och suckade. Lite mer an en timme tills mitt plan gar och jag vet inte hur langt det ar kvar till flygplatsen eftersom min chauffor ibland sa :

-Dont worry my friend. Now its very close.

Och ibland :

-Maybe 30-40 minutes.

Kandes valdigt tryggt. Men tack vare hans rallykorning hann jag med mitt flyg.
Val pa Confins flygplats i Belo Horizonte motte Josy mig. Det kan vara en av de lyckligaste stunder jag har upplevt i mitt liv och definitivt den basta kram jag nagonsin fatt.

Vi tog oss hem till Josy och jag blev varmt valkommen av familjen. Tydligen hade de bestamt att inte tala om for pappa José att jag skulle komma. Alls. Sa nar han kom hem fran jobbet sa de att jag skulle gomma mig och overraska honom. Sagt och gjort. Nar han var utanfor dorren klev jag fram och sa :

-Bom dia senhor!

Ni skulle ha sett hans min. Han sparrade upp ogonen och borjade skratta och sa hela tiden : Oh my God! Han sa att det var en stor och valdigt rolig overraskning att se mig igen sa snart.

Det ar obeskrivligt skont att vara tillbaka i Brasilien. Det har kommer nu att vara mitt hem i 3 manader och jag ser fram emot det valdigt mycket.

Soon I will see you again and hold you in my arms. Soon we can be together for a long time.
Going to Brazil is one of the best things I have done. The first time I saw you at Confins airport I fell in love. And the more time we spent together I felt it stronger and stronger.
You took the best care of me and I felt like I had known you forever. Going to Serra do Cipo and Rio was lovely. We had a great time together and did so many funny things and saw a lot of interesting places.
Leaving you is one of the hardest and most sad things I have done. But now I am at Arlanda and waiting for my gate to open. Tomorrow we will meet again. Thank you for wait for me at the airport and take care of me one more time. Thank you for everything, amor.

Te amo infinito meu anjo.

Beijos