Bananstöld och vargmän
Nu har det varit mycket om mina mystiska drömmar ett tag, och jag förstår att ni är många som undrar "När ska han berätta om de äventyr han upplever i Brasilien?". Till er som nyfiket väntat på den spännande fortsättningen kommer den här. Som ett kort update. (Jag vet inte varför jag klämde ditt ett engelskt ord när det går lika bra med uppdatering på svenska, men nu blev det så).
Sen sista uppdateringen om vad jag faktiskt gör här har jag besökt den gamla guldstaden Ouro Preto som var den första staden som grundades i Minas Gerais i slutet av 1600-talet. Vad som är så häftigt med Ouro Preto är att inte mycket har ändrats sedan kolonialtiden och staden ser ut som den gjorde då, vilket ger en märklig känsla av att man har förflyttats tillbaka i tiden. Det som dock stör den upplevelsen är alla turister (förmodligen även jag själv) som strosar omkring med kameror i högsta beredskap. Gatorna är helt galna. Det är som om portugiserna fick för sig att de skulle bygga en stad som en Balderliknande (berg- och dalbanan på Liseberg) markyta bland bergen. Backar upp och ner hela tiden. Solen stekte mina vita armar till blossande röda och svetten rann, men vilken upplevelse. Guldbeklädda stora kyrkor. Bjuråkers kyrka, släng dig i väggen.
Vi hittade även ett trevligt zoo som först såg ut att bara ha ett gäng fåglar men som sen visade sig ha ett gäng tuffare djur också. Vi såg en stor flodhäst ta sig ett bad, en gammal elefant ströva på "savannen", en mystisk tiger som vi såg i fyra sekunder för att sen vara spårlöst försvunnen bara för att vi gick bakom en buske för att hitta en bättre plats att se den, samt en gorilla som ilsket glodde på besökarna som stod tryckta mot glaset och pekade på honom. Det skulle visst finnas ett gäng chimpanser, geparder och ozeloter men de såg vi inte skymten av.
När vi lite senare spatserade åt Josy en banan, och rätt vad det var så kom en liten liten apa, av de vilda som inte tillhörde zoo, och tittade sött på oss och sneglade på bananen i Josys hand. Djurvänner som vi är gav vi vår lille vän en bit och innan vi visste ordet av var vi omringade av en flock apor som såg på oss med hungriga blickar. Vårt mod sviktade och vi började långsamt backa därifrån. Aporna satte efter och stannade när vi stannade. Jag satte mig på en parkbänk och började dela ut mer bananbitar. Jag hade apor i knät, på min axel, apor som ryckte mig i armen och som försökte öppna min ryggsäck för att se om jag hade mer mat. Sen började de smyga sig fram mot Josy som försökte gå därifrån. Vi beslöt att det var bäst att ge de hela bananen och gå därifrån. Ett spännande möte med våra avlägsna släktingar.
Det har även setts bio. Den här gången var det Wolfman. Recension på den kommer längre fram, men kan säga att den var mycket bra och värmde mitt skräcknördshjärta. Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula manlig och trygg med Josy som tryckte sig mot mig och gömde ansiktet mot mitt bröst när det blev otäckt.
Jag blev också riktigt rädd härom natten. Efter att ha varit på toaletten gick jag tillbaka till mitt rum. När jag var på väg att lägga mig ner kände jag en hand på min arm. Jag vände mig snabbt om och fick se en mörk gestalt med utsträckt hand mot mig. Jag gav till ett lågt flämtande samtidigt som jag föll ner i sängen. När jag såg upp igen var gestalten borta. Det visade sig senare vara Josy som för att inte börja skratta högt snabbt sprang tillbaka till sitt rum. Lite senare på natten låg jag och kunde inte somna. Jag gjorde ett försök och stängde ögonen. När jag såg upp igen stod återigen en gestalt böjd över mig. Även denna gång gjorde mitt hjärta ett jättehopp och stannade i någon halvsekund. Har jag blivit tillsammans med ett spöke?
Sen sista uppdateringen om vad jag faktiskt gör här har jag besökt den gamla guldstaden Ouro Preto som var den första staden som grundades i Minas Gerais i slutet av 1600-talet. Vad som är så häftigt med Ouro Preto är att inte mycket har ändrats sedan kolonialtiden och staden ser ut som den gjorde då, vilket ger en märklig känsla av att man har förflyttats tillbaka i tiden. Det som dock stör den upplevelsen är alla turister (förmodligen även jag själv) som strosar omkring med kameror i högsta beredskap. Gatorna är helt galna. Det är som om portugiserna fick för sig att de skulle bygga en stad som en Balderliknande (berg- och dalbanan på Liseberg) markyta bland bergen. Backar upp och ner hela tiden. Solen stekte mina vita armar till blossande röda och svetten rann, men vilken upplevelse. Guldbeklädda stora kyrkor. Bjuråkers kyrka, släng dig i väggen.
Vi hittade även ett trevligt zoo som först såg ut att bara ha ett gäng fåglar men som sen visade sig ha ett gäng tuffare djur också. Vi såg en stor flodhäst ta sig ett bad, en gammal elefant ströva på "savannen", en mystisk tiger som vi såg i fyra sekunder för att sen vara spårlöst försvunnen bara för att vi gick bakom en buske för att hitta en bättre plats att se den, samt en gorilla som ilsket glodde på besökarna som stod tryckta mot glaset och pekade på honom. Det skulle visst finnas ett gäng chimpanser, geparder och ozeloter men de såg vi inte skymten av.
När vi lite senare spatserade åt Josy en banan, och rätt vad det var så kom en liten liten apa, av de vilda som inte tillhörde zoo, och tittade sött på oss och sneglade på bananen i Josys hand. Djurvänner som vi är gav vi vår lille vän en bit och innan vi visste ordet av var vi omringade av en flock apor som såg på oss med hungriga blickar. Vårt mod sviktade och vi började långsamt backa därifrån. Aporna satte efter och stannade när vi stannade. Jag satte mig på en parkbänk och började dela ut mer bananbitar. Jag hade apor i knät, på min axel, apor som ryckte mig i armen och som försökte öppna min ryggsäck för att se om jag hade mer mat. Sen började de smyga sig fram mot Josy som försökte gå därifrån. Vi beslöt att det var bäst att ge de hela bananen och gå därifrån. Ett spännande möte med våra avlägsna släktingar.
Det har även setts bio. Den här gången var det Wolfman. Recension på den kommer längre fram, men kan säga att den var mycket bra och värmde mitt skräcknördshjärta. Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula manlig och trygg med Josy som tryckte sig mot mig och gömde ansiktet mot mitt bröst när det blev otäckt.
Jag blev också riktigt rädd härom natten. Efter att ha varit på toaletten gick jag tillbaka till mitt rum. När jag var på väg att lägga mig ner kände jag en hand på min arm. Jag vände mig snabbt om och fick se en mörk gestalt med utsträckt hand mot mig. Jag gav till ett lågt flämtande samtidigt som jag föll ner i sängen. När jag såg upp igen var gestalten borta. Det visade sig senare vara Josy som för att inte börja skratta högt snabbt sprang tillbaka till sitt rum. Lite senare på natten låg jag och kunde inte somna. Jag gjorde ett försök och stängde ögonen. När jag såg upp igen stod återigen en gestalt böjd över mig. Även denna gång gjorde mitt hjärta ett jättehopp och stannade i någon halvsekund. Har jag blivit tillsammans med ett spöke?
Nattlig ångest
Trots de många mardrömmar jag har haft om monster och zombies och annat läskigt har jag nog aldrig mått så dåligt efter en "realistisk" mardröm. Jag vill inte nämna några namn i drömmen så jag kommer enbart kalla den person som drömmen berör för "tjej".
Först var det inte otäckt, bara konstigt. Jag befann mig hemma i Bjuråker och tyckte att alla tittade konstigt på mig. Jag ville vara ifred, för mig själv. Men det gick inte och alla förföljde mig och såg på mig med allvarliga bistra miner. När jag frågade vad det var, skakade folk bara på huvudet och fortsatte stirra.
Andra delen var värre. Jag gick i Delsbo och det var sommar och sol och allt var bra. Plötsligt blev det vinter och jag hade med ens på mig vinterkläder, men det var inget konstigt med det. Sen mötte jag några kompisar som jag inte sett på länge. Jag kramade om de och sa:
-Hej! Det var längesen. Vad kul att se er. Hur mår ni?
-Bättre än "tjej" i alla fall.
-Va? Vad menar ni?
De pekade bakom mig och jag vände mig om. På en bår låg "tjej" och blev inburen i en ambulans av några ambulansmän. "Tjej" var naken, blodig och hade rakat huvud och låg med uppspärrade ögon som tomt stirrade upp mot himlen och med munnen vidöppen som i ett skrik.
Jag bara glodde. Det var inte sant.
-Nej. sa jag lågt.
Ambulansmännen började trä en svart sopsäck över "tjej". Då tyckte jag att hennes läppar rörde sig som om hon försökte säga något.
-Vad gör ni? Ser ni inte att hon lever? skrek jag. De sneglade på mig och fortsatte trä på sopsäcken, stoppade in henne i bilen och åkte.
Jag pulsade fram i snön, klumpigt, halvt springande efter ambulansen.
-Neeeej! VÄNTA! skrek jag hest och föll med ansikter neråt i snön. Jag grät och skakade i kroppen. Mina andra vänner hjälpte mig på fötter och försökte trösta mig.
Jag vaknade av min egen röst som halvt viskade, halvt väste "Nej!". Jag satte mig upp med ett ryck, andades snabbt som om jag hade sprungit och satt och stirrade ut i mörkret samtidigt som jag sa flera gånger för mig själv.
-Herregud. Herregud. Vilken jävla mardröm.
Jag gick upp och drack vatten, fortfarande skakad av drömmen som kändes otroligt verklig. Låg vaken i någon timme innan jag kunde somna igen. Jag har känt mig olustig och konstig hela dagen och en tung känsla av...oro...att något har hänt. Något dåligt. Men förhoppningsvis var det just bara en dröm. Men en allt för jobbig och verklig sådan.
Är det dumt att berätta för en person att man har drömt att denne dog i ens dröm? Kan folk ta illa vid sig? Jag kan å andra sidan inte minnas att jag har blivit upprörd eller känt mig konstig när någon berättat att de drömt om min död.
Först var det inte otäckt, bara konstigt. Jag befann mig hemma i Bjuråker och tyckte att alla tittade konstigt på mig. Jag ville vara ifred, för mig själv. Men det gick inte och alla förföljde mig och såg på mig med allvarliga bistra miner. När jag frågade vad det var, skakade folk bara på huvudet och fortsatte stirra.
Andra delen var värre. Jag gick i Delsbo och det var sommar och sol och allt var bra. Plötsligt blev det vinter och jag hade med ens på mig vinterkläder, men det var inget konstigt med det. Sen mötte jag några kompisar som jag inte sett på länge. Jag kramade om de och sa:
-Hej! Det var längesen. Vad kul att se er. Hur mår ni?
-Bättre än "tjej" i alla fall.
-Va? Vad menar ni?
De pekade bakom mig och jag vände mig om. På en bår låg "tjej" och blev inburen i en ambulans av några ambulansmän. "Tjej" var naken, blodig och hade rakat huvud och låg med uppspärrade ögon som tomt stirrade upp mot himlen och med munnen vidöppen som i ett skrik.
Jag bara glodde. Det var inte sant.
-Nej. sa jag lågt.
Ambulansmännen började trä en svart sopsäck över "tjej". Då tyckte jag att hennes läppar rörde sig som om hon försökte säga något.
-Vad gör ni? Ser ni inte att hon lever? skrek jag. De sneglade på mig och fortsatte trä på sopsäcken, stoppade in henne i bilen och åkte.
Jag pulsade fram i snön, klumpigt, halvt springande efter ambulansen.
-Neeeej! VÄNTA! skrek jag hest och föll med ansikter neråt i snön. Jag grät och skakade i kroppen. Mina andra vänner hjälpte mig på fötter och försökte trösta mig.
Jag vaknade av min egen röst som halvt viskade, halvt väste "Nej!". Jag satte mig upp med ett ryck, andades snabbt som om jag hade sprungit och satt och stirrade ut i mörkret samtidigt som jag sa flera gånger för mig själv.
-Herregud. Herregud. Vilken jävla mardröm.
Jag gick upp och drack vatten, fortfarande skakad av drömmen som kändes otroligt verklig. Låg vaken i någon timme innan jag kunde somna igen. Jag har känt mig olustig och konstig hela dagen och en tung känsla av...oro...att något har hänt. Något dåligt. Men förhoppningsvis var det just bara en dröm. Men en allt för jobbig och verklig sådan.
Är det dumt att berätta för en person att man har drömt att denne dog i ens dröm? Kan folk ta illa vid sig? Jag kan å andra sidan inte minnas att jag har blivit upprörd eller känt mig konstig när någon berättat att de drömt om min död.