stjerne

Trots de många mardrömmar jag har haft om monster och zombies och annat läskigt har jag nog aldrig mått så dåligt efter en "realistisk" mardröm. Jag vill inte nämna några namn i drömmen så jag kommer enbart kalla den person som drömmen berör för "tjej".

Först var det inte otäckt, bara konstigt. Jag befann mig hemma i Bjuråker och tyckte att alla tittade konstigt på mig. Jag ville vara ifred, för mig själv. Men det gick inte och alla förföljde mig och såg på mig med allvarliga bistra miner. När jag frågade vad det var, skakade folk bara på huvudet och fortsatte stirra.

Andra delen var värre. Jag gick i Delsbo och det var sommar och sol och allt var bra. Plötsligt blev det vinter och jag hade med ens på mig vinterkläder, men det var inget konstigt med det. Sen mötte jag några kompisar som jag inte sett på länge. Jag kramade om de och sa:

-Hej! Det var längesen. Vad kul att se er. Hur mår ni?
-Bättre än "tjej" i alla fall.
-Va? Vad menar ni?
De pekade bakom mig och jag vände mig om. På en bår låg "tjej" och blev inburen i en ambulans av några ambulansmän. "Tjej" var naken, blodig och hade rakat huvud och låg med uppspärrade ögon som tomt stirrade upp mot himlen och med munnen vidöppen som i ett skrik.
Jag bara glodde. Det var inte sant.

-Nej. sa jag lågt.
Ambulansmännen började trä en svart sopsäck över "tjej". Då tyckte jag att hennes läppar rörde sig som om hon försökte säga något.
-Vad gör ni? Ser ni inte att hon lever? skrek jag. De sneglade på mig och fortsatte trä på sopsäcken, stoppade in henne i bilen och åkte.
Jag pulsade fram i snön, klumpigt, halvt springande efter ambulansen.
-Neeeej! VÄNTA! skrek jag hest och föll med ansikter neråt i snön. Jag grät och skakade i kroppen. Mina andra vänner hjälpte mig på fötter och försökte trösta mig.

Jag vaknade av min egen röst som halvt viskade, halvt väste "Nej!". Jag satte mig upp med ett ryck, andades snabbt som om jag hade sprungit och satt och stirrade ut i mörkret samtidigt som jag sa flera gånger för mig själv.
-Herregud. Herregud. Vilken jävla mardröm.
Jag gick upp och drack vatten, fortfarande skakad av drömmen som kändes otroligt verklig. Låg vaken i någon timme innan jag kunde somna igen. Jag har känt mig olustig och konstig hela dagen och en tung känsla av...oro...att något har hänt. Något dåligt. Men förhoppningsvis var det just bara en dröm. Men en allt för jobbig och verklig sådan.
Är det dumt att berätta för en person att man har drömt att denne dog i ens dröm? Kan folk ta illa vid sig? Jag kan å andra sidan inte minnas att jag har blivit upprörd eller känt mig konstig när någon berättat att de drömt om min död.