stjerne

I natt hade jag en obehaglig och deprimerande dröm. Forskare världen över sa att Jorden var på väg att gå under och att alla var tvugna att överge vår vackra planet och bege oss ut i rymden och leta efter en ny bebolig planet som liknar våran. Lätt som en plätt, eller hur? Tydligen fanns det i alla fall massor av stora rymdskepp redo att lyfta. Min familj försvann i myllret av alla miljoner människor som trängdes för att komma med. Jag höll Josy hårt i handen och kom till slut fram till ingången till ett skepp där några soldater stoppade oss.

-Din flickvän, är hon svensk? frågade de barskt.
-Nej hon är brasilian.
-Då blir det det brasilianska skeppet för henne.
-Men kan vi inte vara på samma?
-Nej.
-Men...
-Nej! var det sura svaret varpå ett annat gäng soldater drog iväg med Josy medan de svenska soldaterna knuffade in mig på ett annat.
Alla skeppen lyfte och vi åkte ut i rymden. På mitt skepp grät människor över att behöva lämna allt, och för att de kommit bort från vänner och familjer.
Efter att ha färdats i veckor tog jag mod till mig och frågade en soldat:

-Hur kan vi bara chansa på att ge oss iväg och leta en ny planet? Det kan ju ta hundratals, kanske tusentals år att hitta en som vi kan bo på.
-Det stämmer.
-Så, vet ni hur lång tid det kommer att ta eller inte?
-Vi vet inte.
-Och om vi aldrig hittar någon?
-Det gör vi nog.
-Nog? Det lät inte speciellt övertygande.
-Var det nåt mer du ville?
-Ja. Min flickvän är på något av de andra skeppen. Kan jag komma till henne?
-Nej.
-Kontakta henne på något sätt?
-Nej.
-Men...då kanske jag aldrig kommer se henne igen?
-Det är möjligt. Beklagar.


Jag drabbades av världens ångest. Över ovissheten. Att överge Jorden som varit människans hem så länge vi kan minnas, att lämna allt åt undergång. Att jag inte visste vart mina vänner eller min familj var, att min flickvän var borta. Skulle vi alltså bara chansa på att hitta en planet som liknar jorden? Hur länge skulle det ta? Om det finns en, kommer vi någonsin hitta den? Innan dess, kommer jag och alla på skeppen vara döda och bortglömda för längesen. Och hur länge kan mat och bränsle räcka? Jag satte mig ner bland alla gråtande och rädda människor och ville bara att allt skulle vara över. Skeppen som lämnat Jorden försvann längre och längre ut i universums oändliga svarta rum för att kanske, kanske aldrig komma fram till något mål.