stjerne

En av mina favoritbilder från när Josy var här. Kan inte minnas när jag såg någon som sett så glad och lycklig ut på vintern. Här ser ni en som njuter. Världens underbaraste tjej! Puss!

Hej.

Nu var det alldeles för längesen jag skrev något här ser jag. Så jag tänkte bara berätta lite om hur den senaste tiden har varit.
I början av januari kom äntligen min Joseane till Sverige. Efter tio långa och plågsamma månader kunde vi äntligen ses igen. Jag åkte till Arlanda för att möta henne, och när hon kom gåendes mot mig sprang jag bokstavligt talat mot henne och vi föll in i varandras armar. Det var utan tvekan den bästa kramen jag någonsin fått. Vi stod länge och bara kramades när jag hörde en liten pojke säga:
-Titta morfar. Titta.

-Ja. Det är många som inte har setts på väldigt länge, då är de jätteglada nu när de får vara med varandra igen.

Och visst var vi glada. Jag kunde inte tro att det var sant, att hon faktiskt var här. Min lycka kände inga gränser. Tvärr hade Josys väskor blivit kvar i Frankfurt men vi fick reda på att de skulle skicka dem till vårat hotel i Stockholm under natten.

När vi vaknade första morgonen drog jag bort gardinerna och möttes av en massa snö som vivrvlade ner från himlen. Med en tung suck ville jag dra för gardinerna igen och återvända till den varma sköna sängen. Men när Josy fick syn på snön skrek hon av lycka och sprang fram till fönstret, öppnade det och sträckte ut handen.

-Vi måste gå ut och känna på snön! Kom! ropade hon överlyckligt.
-Men det är bara snö och kallt. Jag har sett det så många gånger. Men jag förstod att eftersom det var en ny upplevelse för henne och att hon aldrig hade sett snö förut så ville hon såklart se det på nära håll. Sagt och gjort gav vi oss ut på stan. Vi stannade tre dagar i Stockholm där vi turistade och såg de mest sevärda sakerna. Skansen, Slottet, Gamla Stan, Historiska muséet, Isbaren, Slussen, Katarinahissen, Globen (på avstånd). När hon kommer tillbaka nästa gång ska vi se mer. Vi hann även hälsa på mina bröder Micke och Stefan och deras fruar och barn. Vi åkte även skridskor vilket var första gången för Josy. Hon var jätteduktig och ramlade inte en enda gång.

Sen åkte vi till Helsingfors. Men fin hytt och god mat på restaurangen, ett besök på Tax Free var vi väldigt nöjda. Tyvärr blev det väldigt dåligt väder någon gång efter midnatt när vi kom ut på öppet hav och båten gungade fram och tillbaka vilket resulterade i att vi mådde väldigt dåligt och gick till sängs.
Väl i Helsingfors tyckte vi att det fanns väldigt lite att se förutom domkyrkan. Vi frågade några finnar om de hade något tips på sevärdheter, men de skrattade bara och sa att det bara fanns domkyrkan och presidentpalatset.
Så vi blev rätt snabbt "klara" med Helsingfors samt att vi fortfarande kände det som att hela Helsingfors lutade och rörde sig efter den stormiga natten på båten, så begav vi oss tillbaka till båten.

Vi åkte tåg upp till Hälsingland där vi träffade min familj. Jag hade förvarnat Josy om att det inte fanns jättemycket att se eller göra där jag bor, speciellt inte på vintern. Det blev många långpromenader runt byn och Tjärn, skidåkning, pulka och madrass i Kajevall, spark, ett besök till Järvzoo, samt påhälsning hos min mormor, min syster Anna och min bror Trygve, och träffa min vän Björn och göra ett besök på krogen Järnvägs i Ljusdal. 
Jag lärde också Josy hur man gör snöänglar.

Kristian som varit i Nya Zeeland i ett år kom äntligen hem och gjorde ett besök hos oss i Bjuråker innan Josy skulle åka hem. Han äntrade mitt hem solbränd med någon sorts maorismycke runt halsen och såg helt enkelt väldigt berest ut. Det var ett kärt och väldigt roligt återseende.

När Josy skulle åka hem var det jobbigt. Väldigt jobbigt. Vi var båda ledsna och vi hade velat att hon skulle ha stannat längre, gärna för alltid.
Nu tycker jag att allt är tråkigt och jag känner mig ledsen och ensam. Det blev så otroligt tomt efter henne, och jag tycker att allting påminner mig om henne och jag tänker tillbaka på hur bra vi hade det.
Men förhoppningsvis kan vi ses någon gång till våren eller sommaren. Vi orkar inte vänta tio månader igen, det var tillräckligt plågsamt en gång.

Tack världens bästa flickvän för att du reste så långt för att träffa och vara med mig!