stjerne

Nu har det varit mycket om mina mystiska drömmar ett tag, och jag förstår att ni är många som undrar "När ska han berätta om de äventyr han upplever i Brasilien?". Till er som nyfiket väntat på den spännande fortsättningen kommer den här. Som ett kort update. (Jag vet inte varför jag klämde ditt ett engelskt ord när det går lika bra med uppdatering på svenska, men nu blev det så).


Sen sista uppdateringen om vad jag faktiskt gör här har jag besökt den gamla guldstaden Ouro Preto som var den första staden som grundades i Minas Gerais i slutet av 1600-talet. Vad som är så häftigt med Ouro Preto är att inte mycket har ändrats sedan kolonialtiden och staden ser ut som den gjorde då, vilket ger en märklig känsla av att man har förflyttats tillbaka i tiden. Det som dock stör den upplevelsen är alla turister (förmodligen även jag själv) som strosar omkring med kameror i högsta beredskap. Gatorna är helt galna. Det är som om portugiserna fick för sig att de skulle bygga en stad som en Balderliknande (berg- och dalbanan på Liseberg) markyta bland bergen. Backar upp och ner hela tiden. Solen stekte mina vita armar till blossande röda och svetten rann, men vilken upplevelse. Guldbeklädda stora kyrkor. Bjuråkers kyrka, släng dig i väggen.

Vi hittade även ett trevligt zoo som först såg ut att bara ha ett gäng fåglar men som sen visade sig ha ett gäng tuffare djur också. Vi såg en stor flodhäst ta sig ett bad, en gammal elefant ströva på "savannen", en mystisk tiger som vi såg i fyra sekunder för att sen vara spårlöst försvunnen bara för att vi gick bakom en buske för att hitta en bättre plats att se den, samt en gorilla som ilsket glodde på besökarna som stod tryckta mot glaset och pekade på honom. Det skulle visst finnas ett gäng chimpanser, geparder och ozeloter men de såg vi inte skymten av.
När vi lite senare spatserade åt Josy en banan, och rätt vad det var så kom en liten liten apa, av de vilda som inte tillhörde zoo, och tittade sött på oss och sneglade på bananen i Josys hand. Djurvänner som vi är gav vi vår lille vän en bit och innan vi visste ordet av var vi omringade av en flock apor som såg på oss med hungriga blickar. Vårt mod sviktade och vi började långsamt backa därifrån. Aporna satte efter och stannade när vi stannade. Jag satte mig på en parkbänk och började dela ut mer bananbitar. Jag hade apor i knät, på min axel, apor som ryckte mig i armen och som försökte öppna min ryggsäck för att se om jag hade mer mat. Sen började de smyga sig fram mot Josy som försökte gå därifrån. Vi beslöt att det var bäst att ge de hela bananen och gå därifrån. Ett spännande möte med våra avlägsna släktingar. 

Det har även setts bio. Den här gången var det Wolfman. Recension på den kommer längre fram, men kan säga att den var mycket bra och värmde mitt skräcknördshjärta. Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula manlig och trygg med Josy som tryckte sig mot mig och gömde ansiktet mot mitt bröst när det blev otäckt. 


Jag blev också riktigt rädd härom natten. Efter att ha varit på toaletten gick jag tillbaka till mitt rum. När jag var på väg att lägga mig ner kände jag en hand på min arm. Jag vände mig snabbt om och fick se en mörk gestalt med utsträckt hand mot mig. Jag gav till ett lågt flämtande samtidigt som jag föll ner i sängen. När jag såg upp igen var gestalten borta. Det visade sig senare vara Josy som för att inte börja skratta högt snabbt sprang tillbaka till sitt rum. Lite senare på natten låg jag och kunde inte somna. Jag gjorde ett försök och stängde ögonen. När jag såg upp igen stod återigen en gestalt böjd över mig. Även denna gång gjorde mitt hjärta ett jättehopp och stannade i någon halvsekund. Har jag blivit tillsammans med ett spöke?