stjerne

Jag drömde att jag blev kidnappad av mina grannar. Grannarna existerar inte i verkligheten ska dock påpekas. Mina kidnappare bestod av 3-4 stora och muskulösa män i 40-årsåldern med snaggade huvuden.
De band mig vid ett bord och sa att de skulle tortera, döda och äta upp mig. Jag var fruktansvärt rädd och lyckades flera gånger ta mig ur repen och fly, men blev alltid nerbrottad och insläpad in i deras hus igen och bunden gång på gång. De visade sina stora vassa köttknivar och upprepade gång på gång att jag skulle dö och ätas upp. Jag lyckades återigen ta mig loss från deras rep och en kamp på liv och död utbröt. Min rädsla blandades i ilska och jag gav mig fan på att jag skulle ta mig därifrån och trots att de var fler och starkare lyckades jag slå och sparka mig fri och ta mig över till min tomt och rusade anfådd in genom dörren.
-Vi måste ringa polisen! Våra grannar höll på att döda och äta mig! sa jag till mina föräldrar.
-Men vad skulle du dit och göra? Måste du störa de?
-Hörde ni inte vad jag sa? Vi måste ringa polisen! De är mördare och kannibaler!
-Men det förstår du väl att de blir arga och irriterade när du går dit och stör. Det får du ju räkna med.
Mamma och pappa förstod uppenbarligen inte alls att jag precis varit nära att bli brutalt mördad och uppäten av våra grannar. Fruktansvärt irriterande och frustrerande.
När jag vaknade var jag både arg och hade ångest. Och ja, jag är medveten om att mitt val av litteratur kan ha en stor del i drömmen.

Hej.

Nu var det alldeles för längesen jag skrev något här ser jag. Så jag tänkte bara berätta lite om hur den senaste tiden har varit.
I början av januari kom äntligen min Joseane till Sverige. Efter tio långa och plågsamma månader kunde vi äntligen ses igen. Jag åkte till Arlanda för att möta henne, och när hon kom gåendes mot mig sprang jag bokstavligt talat mot henne och vi föll in i varandras armar. Det var utan tvekan den bästa kramen jag någonsin fått. Vi stod länge och bara kramades när jag hörde en liten pojke säga:
-Titta morfar. Titta.

-Ja. Det är många som inte har setts på väldigt länge, då är de jätteglada nu när de får vara med varandra igen.

Och visst var vi glada. Jag kunde inte tro att det var sant, att hon faktiskt var här. Min lycka kände inga gränser. Tvärr hade Josys väskor blivit kvar i Frankfurt men vi fick reda på att de skulle skicka dem till vårat hotel i Stockholm under natten.

När vi vaknade första morgonen drog jag bort gardinerna och möttes av en massa snö som vivrvlade ner från himlen. Med en tung suck ville jag dra för gardinerna igen och återvända till den varma sköna sängen. Men när Josy fick syn på snön skrek hon av lycka och sprang fram till fönstret, öppnade det och sträckte ut handen.

-Vi måste gå ut och känna på snön! Kom! ropade hon överlyckligt.
-Men det är bara snö och kallt. Jag har sett det så många gånger. Men jag förstod att eftersom det var en ny upplevelse för henne och att hon aldrig hade sett snö förut så ville hon såklart se det på nära håll. Sagt och gjort gav vi oss ut på stan. Vi stannade tre dagar i Stockholm där vi turistade och såg de mest sevärda sakerna. Skansen, Slottet, Gamla Stan, Historiska muséet, Isbaren, Slussen, Katarinahissen, Globen (på avstånd). När hon kommer tillbaka nästa gång ska vi se mer. Vi hann även hälsa på mina bröder Micke och Stefan och deras fruar och barn. Vi åkte även skridskor vilket var första gången för Josy. Hon var jätteduktig och ramlade inte en enda gång.

Sen åkte vi till Helsingfors. Men fin hytt och god mat på restaurangen, ett besök på Tax Free var vi väldigt nöjda. Tyvärr blev det väldigt dåligt väder någon gång efter midnatt när vi kom ut på öppet hav och båten gungade fram och tillbaka vilket resulterade i att vi mådde väldigt dåligt och gick till sängs.
Väl i Helsingfors tyckte vi att det fanns väldigt lite att se förutom domkyrkan. Vi frågade några finnar om de hade något tips på sevärdheter, men de skrattade bara och sa att det bara fanns domkyrkan och presidentpalatset.
Så vi blev rätt snabbt "klara" med Helsingfors samt att vi fortfarande kände det som att hela Helsingfors lutade och rörde sig efter den stormiga natten på båten, så begav vi oss tillbaka till båten.

Vi åkte tåg upp till Hälsingland där vi träffade min familj. Jag hade förvarnat Josy om att det inte fanns jättemycket att se eller göra där jag bor, speciellt inte på vintern. Det blev många långpromenader runt byn och Tjärn, skidåkning, pulka och madrass i Kajevall, spark, ett besök till Järvzoo, samt påhälsning hos min mormor, min syster Anna och min bror Trygve, och träffa min vän Björn och göra ett besök på krogen Järnvägs i Ljusdal. 
Jag lärde också Josy hur man gör snöänglar.

Kristian som varit i Nya Zeeland i ett år kom äntligen hem och gjorde ett besök hos oss i Bjuråker innan Josy skulle åka hem. Han äntrade mitt hem solbränd med någon sorts maorismycke runt halsen och såg helt enkelt väldigt berest ut. Det var ett kärt och väldigt roligt återseende.

När Josy skulle åka hem var det jobbigt. Väldigt jobbigt. Vi var båda ledsna och vi hade velat att hon skulle ha stannat längre, gärna för alltid.
Nu tycker jag att allt är tråkigt och jag känner mig ledsen och ensam. Det blev så otroligt tomt efter henne, och jag tycker att allting påminner mig om henne och jag tänker tillbaka på hur bra vi hade det.
Men förhoppningsvis kan vi ses någon gång till våren eller sommaren. Vi orkar inte vänta tio månader igen, det var tillräckligt plågsamt en gång.

Tack världens bästa flickvän för att du reste så långt för att träffa och vara med mig!

Huj. Nu var det längesedan jag skrev här. Jag v ar på en liten Sverige-tour i södern för lite sen. Jag åkte till Småland, Öland, Skåne och Danmark, och sen Stockholm. Jag var borta i nästan två veckor, och hade väldigt trevligt och roligt. Kul att se något annat än bara Bjuråker som jag kan utantill vid det här laget.
I skrivande stund sitter jag i ett regnigt Stockholm, Gamla Stan och har varit på jobbjakt. Jag söker vad som helst och är inte kräsen. Så har ni något tips så tell me.
Sen är det ju val i morgon. Min förtidsröst gick till rödgröna och jag hoppas att det går bra för de, för jag är trött på Alliansen och deras babbel och Fredrik Reinfeldts ledsna ögon. Jag var nyss på Sergels Torg. Där kryllade det av folk kring valstugorna och mest besökare hade Sverigedemokraterna. Folk var där och skällde och bråkade och det stod ett gäng poliser och vakade bredvid deras valstuga. Pappa ringde mig för några minuter sedan och sa att de sa på tv att det var oroligt vid Sverigedemokraternas valstuga typ tio minuter efter att jag hade gått därifrån.

Och idag är det 110 dagar kvar tills jag träffar min kärlek. :) Let the days pass fast please!

För sex år sedan såg jag en trailer på tv4 för en kommande tv-serie. Lost. Då visste jag inte att det skulle komma att bli min favoritserie. Jag bokade mig i soffan inför premiäravsnittet och tänkte jag att jag skulle ge serien en chans. Efter att ha sett det första avsnittet kände jag att det här var något nytt. Det här var bra. När det sedan var dags för första säsongen att ta slut var spänningen olidlig. Slutade det sådär? Vad kommer hända sen? Vecka efter vecka har jag följt överlevarna till Oceanic 815 och hur de kämpar för sina liv på ön. Och i måndags var det dagen D. En sorgens dag. Den oundvikliga avslutningen på sjätte och sista säsongen. Det var med stor spänning och nervositet som jag fick se min favorit-tv-serie få ett slut. Jag njöt av varje sekund. Utan att spoila detaljer så bjöds det på en fullspäckad avslutning som heter duga. Jag är mer än nöjd och det kunde inte ha varit ett bättre slut. Nu känns det tomt. Det finns ingen serie som har fått mig i sitt grepp som Lost, och jag är tveksam till att det skulle komma något som slår det. I sex år och säsonger har jag svettats, spänt mig, levt mig in och mått bra varje gång jag har fått min dos av Lost en gång i veckan. Men allt har ett slut, tyvärr också Lost. Fast egentligen, de hade nog inte kunnat hålla på hur länge som helst. Och med en sån bra säsong som det var nu är jag riktigt nöjd ändå. Så jag tackar Lostgänget för sex underbara år. Nu får jag leva på minnena och DVD-boxarna. Saknaden efter Lost är stor och det är utan tvekan den bästa tv-serien jag har sett.

Farewell Lost.