stjerne

Jaha. Då var det tydligen ett nytt år igen. Slut på ett, början på ett annat.Det största och viktigaste som jag har varit med om under 2009 är tveklöst min resa till Brasilien. Första gången i augusti då jag träffade min flickvän Joseane. Tre fantastiska veckor som gick alldeles för snabbt. Nu befinner jag mig alltså här igen för andra gången för att stanna längre.

Igår kväll vid 11-tiden ringde telefonen hos familjen Gomes. Min svärfar svarar och pratar glatt på portugisiska en lång stund. Sedan ger han luren till mig.

Någon hälsar på svenska och det går upp för mig att rösten i mitt öra är en landsman.

Mannen heter Tomas och kommer från Kumla men bor utanför Rio de Janeiro sedan några ar. Han är gift med en kvinna från Vespasiano, min flickväns by som jag befinner mig i. Tomas med fru är här och hälsar på hennes bror. De bjuder över oss på grillat kött och vill att vi firar och välkomnar det nya året tillsammans. Och hux flux sitter jag och skålar och pratar svenska efter att enbart hört och pratat portugisiska och engelska en månad. Tomas är trevlig och glad över att ha hittat en till svensk i Vespasiano. Vi är med stor säkerhet de enda vikingarna här.

Igår var också en speciell dag av en annan anledning. Igår var det ett år sedan jag nyfiket loggade in på couchsurfing och en brasiliansk tjej vid namn Joseane började skriva till mig. Hade någon för ett år sedan talat om för mig att den sista December 2009 kommer jag att befinna mig på andra sidan jorden i Brasilien och önska den här tjejen gott nytt år och kyssa henne till ett stjärnsprakande fyverkeri och sedan några månader vara ett par, hade någon sagt detta till mig hade jag nog skrattat gott och länge åt det uttalandet och muttrat något om galna drömmar. Drömmar som blev verklighet. Tjejen som blev min verklighet.

Vad har hänt sen jag bloggade sist?
Jag blev av med min mobil för några dagar sen. Den måste ha glidit ur min ficka när jag åkte världens skakigaste buss. Grymt trist. Men jag ska köpa en ny.

Sen när jag och Josy gick på Shopping Cidade sent på kvällen hörde jag någon säga :
-Ja akkurat.

Jag snodde snabbt om och fick syn på två blonda människor och en mörkhårig. Jag ropade mot deras håll :
-NORGE!

Den lilla trion vände sig om och såg sig om efter vem som ropat. Vi gick fram till de och började prata. Mycket överraskande att träffa skandinaver i Belo Horizonte då de flesta åker till Rio. De skulle stanna här i tre månader. Den mörkhåriga killen visade sig vara brasilian men pratade perfekt norska, så jag och Josy hade svårt att tro att han verkligen var från Belo Horizonte. Vi bytte nr med de och ska försöka ses något mer. Roligt med nya bekantskaper och ovant att få prata svenska igen.

Joseane är förövrigt världens sötaste när hon pratar svenska och vill lära sig.

Efter två dagar med Guillherme i Belo Horizonte är jag helt slut. Jag har inte gått så mycket och länge sen jag vet inte när. Han vill verkligen att jag ska se allt i staden på så kort tid som möjligt, vilket är roligt men ansträngande för benen. Vi gick på museum, alla möjliga gator och parker. På kvällen hittade vi en bar där de spelade samba. Det var hur mysigt som helst att bara sitta och lyssna och prata om allt mellan himmel och jord.
Sen gick jag och Josy och åt pizza. En väldigt bra helg.

Häromdagen flög en kolibri förbi mig. Och jag var nära att få en stor frukt i huvudet. Exotiskt va? Längre bort från Hälsingland och Sverige kan jag väl inte komma? 

Efter lang vantan klev jag av planet i Rio de Janeiro. Varmen slog emot oss passagerare som en vagg av varme och dofter. Jag hade 3 timmar pa mig att ta mig till en mindre flygplats for att darifran flyga till Belo Horizonte. Hamnade i en oandlig ko av manniskor som skulle igenom passkontrollen. Dar forsvann mycket tid. Sa jag fragade en kvinna som jobbade dar hur jag skulle ta mig vidare till nasta flygplats. Hon sa att det gick bussar hela tiden utanfor. Dar stod jag i flera minuter och tittade efter bussar, men icke. Da kom det fram en taxichauffor som undrar om jag vill aka med honom. Jag tittar pa klockan. Det vill jag.
Min kare chauffor kunde inte manga ord engelska, men hor och hapna. Jag klarade faktiskt av en enklare konversation pa portugisiska med honom under hela bilresan. Jag ar faktiskt lite stolt over mig sjalv.
Rio stralade och det var hur varmt som helst. Ibland blev vi staende ganska lange i den tunga trafiken. Jag sneglade da och da pa klockan och suckade. Lite mer an en timme tills mitt plan gar och jag vet inte hur langt det ar kvar till flygplatsen eftersom min chauffor ibland sa :

-Dont worry my friend. Now its very close.

Och ibland :

-Maybe 30-40 minutes.

Kandes valdigt tryggt. Men tack vare hans rallykorning hann jag med mitt flyg.
Val pa Confins flygplats i Belo Horizonte motte Josy mig. Det kan vara en av de lyckligaste stunder jag har upplevt i mitt liv och definitivt den basta kram jag nagonsin fatt.

Vi tog oss hem till Josy och jag blev varmt valkommen av familjen. Tydligen hade de bestamt att inte tala om for pappa José att jag skulle komma. Alls. Sa nar han kom hem fran jobbet sa de att jag skulle gomma mig och overraska honom. Sagt och gjort. Nar han var utanfor dorren klev jag fram och sa :

-Bom dia senhor!

Ni skulle ha sett hans min. Han sparrade upp ogonen och borjade skratta och sa hela tiden : Oh my God! Han sa att det var en stor och valdigt rolig overraskning att se mig igen sa snart.

Det ar obeskrivligt skont att vara tillbaka i Brasilien. Det har kommer nu att vara mitt hem i 3 manader och jag ser fram emot det valdigt mycket.

Soon I will see you again and hold you in my arms. Soon we can be together for a long time.
Going to Brazil is one of the best things I have done. The first time I saw you at Confins airport I fell in love. And the more time we spent together I felt it stronger and stronger.
You took the best care of me and I felt like I had known you forever. Going to Serra do Cipo and Rio was lovely. We had a great time together and did so many funny things and saw a lot of interesting places.
Leaving you is one of the hardest and most sad things I have done. But now I am at Arlanda and waiting for my gate to open. Tomorrow we will meet again. Thank you for wait for me at the airport and take care of me one more time. Thank you for everything, amor.

Te amo infinito meu anjo.

Beijos

Att läsa om böcker kan vara roligt. Men något som är både roligt och för mig nytt är att upptäcka att jag tycker om boken mycket mycket mer än jag tyckte första gången jag läste den. Så är fallet med Song of Kali av Dan Simmons. Första gången jag läste den tyckte jag att den var bra. Inte jättebra. Men bra. När jag långt senare tänkte på boken så slog det mig att den egentligen är bättre än bra. Så bra att den borde läsas om. Efter att ha läst den än en gång kan jag inte förstå att jag inte var mer lyrisk. För det är precis vad jag är efter omgång nr två. Men jag är glad att jag faktiskt läste om den. Av någon anledning var känslan en helt annan och mycket starkare den här gången.

Den amerikanske poeten och journalisten Robert Luczak skickas till Calcutta i Indien för att träffa den indiske poeten M. Das som sedan åtta år varit försvunnen och förmodats vara död, men som nu ryktas om är tillbaka med nyskrivna verk om dödsgudinnan Kali. Roberts jobb är alltså att hitta poeten, få en intervju och återvända till Amerika med manuskriptet och publicera den i den tidning som han jobbar för. Låter enkelt, eller hur? Men Simmons vore inte Simmons om det var en snäll och enkel historia. För det är det inte. Snart är Robert Luczak indragen i hemliga kulter, människooffer och blodtörstiga gudar.

Med sig till Indien har han sin indiskfödda fru Amrita och deras lilla dotter.

Det blir en resa som vår huvudperson kommer att ångra att han någonsin gjorde.

Song of Kali är Dan Simmons debutroman som belönades med World Fantasy Award. Det är en riktig rivstart att som första bok ge ut en bok som den här. För han lägger ribban högt. Song of Kali är inte renodlad skräck. Det är stundvis en lågmäld historia som ändå är spännande nästintill hela tiden. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för snabbt. Simmons har ett skrivsätt som är poetiskt och målande och som trollbinder mig och är ren njutning och fröjd att läsa.

Man lägger ifrån sig boken med många frågor. Mycket i handlingen får man ingen förklaring på och lämnas åt läsarens fantasi. Samtidigt som det är lite frustrerande så är det också en av bokens styrkor. Många gånger får vi inte veta hur eller varför en del saker händer och många saker förblir mysterium.

Efter att jag slagit ihop boken drar jag en tung suck. En suck av lättnad. Varför? För att boken ger mig ångest och för att jag får tillfälle att andas ut. Det glömmer man nästan mot slutet. Kan en bok som ger mig framkallar äckel och ångest samtidigt vara en av de bästa böcker jag har läst? Absolut.

Det är en väldigt mörk och jobbig historia. Redan i början när Robert Luczaks bäste vän ber honom att inte åka till Calcutta så anar man oråd. Man känner att det kommer att gå åt helvete. Man vet att den i början bekymmerslöse journalisten snart kommer att få stora problem och man vill bara skrika ”Åk inte!”

Jag vet inte hur pass nära verkligheten Dan Simmons skildringar av staden Calcutta är, men det är ingen charmig bild du får som läsare. Med svår fattigdom, stekande värme och ett folkmyller utan dess like och kastlösa som alla ser ner på och som inte är mycket värda målar han upp en stad som man inte gärna skulle vilja uppleva. Och det faktum att huvudpersonen verkligen avskyr staden av hela sitt hjärta gör också sitt. Samtidigt skulle jag vilja se Calcutta, bara just för att se om det kan ha några spår av realism i boken.

Song of Kali lämnar mig mer berörd än många böcker jag har läst. Den mörka stämningen, spänningen, ovissheten och mystiken håller mig i ett hårt grepp långt efter att jag läst ut boken.

Idag när jag skulle ta tåget från Stockholm till Hudiksvall hände nåt märkligt. Jag var lite sen och hade tittat fel på perrong och sprang på tåget. Jag gick igenom tåget innan det åkte för att hitta min plats. I gången möter jag en afrikansk kvinna med sin lilla dotter.

-Please. Help me. Säger hon.

-Yes?

-Hudiksvall?

-Yes. The train goes to Hudiksvall.

-Hudiksvall? Upprepar kvinnan.

-Yes. Yes. Hudiksvall.

-Thank you. Help me please. Thank you. Säger hon, lämnar sin dotter med mig och kliver av tåget varpå dörrarna stängs och tåget sakta börjar rulla. Kvar står jag och stirrar mot mamman som försvinner i och med tågets hastighet ökar. Stirrar ut genom fönstret. Stirrar på den lilla flickan. Jaha? Vad hände? Det går långsamt upp för mig att kvinnan inte alls undrade om tåget gick till Hudiksvall. Hon undrade om jag skulle till Hudiksvall och om jag kunde ta hand om hennes dotter under färden och se till att hon kom av.

-Kom. Säger jag till flickan och börjar leta efter hennes sittplats. Hon följer snällt efter. Väl på plats börjar hon prata med mig på arabiska.

-Do you speak english? Försöker jag.

-No english.

-Pratar du svenska?

Hon skiner upp och ler.

-Svenska! Ja.

-Skulle inte din mamma med till Hudiksvall?

Flickan ser förbryllad ut och skakar bara på huvudet för att visa att hon inte förstår. Great. Där sitter jag med ett litet barn som jag inte vet vad jag ska göra av och vi kan inte ens prata med varandra.Men flickan bekymrar sig inte över det utan pladdrar på och skrattar och är glad. Hon är 8 år.

Sen kommer tankarna. Vad gör jag när jag kommer till Hudik? Kommer det stå någon där och möta flickan? Om det inte gör det, vad gör jag då? Jag bestämmer mig för att om det inte står någon där och väntar på henne, tar jag med henne till polisen och förklarar situationen och att jag inte vet vad jag ska göra. Så får det bli.

Flickan verkar inte ett dugg orolig. Hon leker med mitt hår, försöker lära mig räkna och säga olika saker på arabiska. Hon talar om att hon kommer ifrån Eritrea. Hon tar min hand bredvid sin och pekar på våra händer och skrattar åt den stora skillnaden i hudfärg. Vi försöker kommunicera med gester och miner. Trots att vi har svårt att förstå varandra har vi trevligt och ganska roligt. Hon visar att hon är hungrig. Jag ser efter i hennes ryggsäck om hon har något som hon kan äta, eller pengar att köpa något. Det enda hon har är en massa kläder. Jag tar med henne till Bistron och köper dricka och något ätbart till henne vilket hon blir väldigt glad över. Hon pratar hela resan och jag försöker hänga med och prata jag också.

Väl i Hudiksvall några timmar senare möter en afrikansk kvinna oss och kramar om flickan och tackar mig så mycket för att jag sett efter flickan. Kvinnan visar sig vara flickans moster som bor i Hudik och kan lite svenska. Hon tackar mig flera gånger. När jag börjar gå därifrån ropar flickan
-Johan!

Jag vänder mig och hon springer fram mot mig, ger mig en stor kram och en puss på kinden.

Hon vinkar länge till mig och ropar :

-Hej då Johan!

Jag smälter. På riktigt. Världens sötaste och gladaste unge i sina små flätor och sin rosa ryggsäck. Och jag känner att jag har gjort något bra och hjälpt några människor. Jag mår bra. Riktigt bra.

Kara vanner. Har kommer en sen update. Resan gick bra till Brasilien och nej, Angelica, jag har inte kraschat och hamnat pa en Lost-o. Tyvarr. Jag maste bara fa uttrycka mitt hat mot Paris flygplats Charles de Gaule. Fy fasen. Storre och stressigare stalle far man leta efter. Jag hade en timme pa mig att byta till planet till Sao Paulo. Den timmen tickade pa snabbare an nagonsin. Jag fragade en kvinna som jobbade pa flygplatsen vart min gate var och hon pekade pa en buss och sa att den gick till min gate. Vad smidigt, tankte jag. Men val pa bussen sager busschauforen att det ar helt fel och att jag skulle langt bort till min gate och att jag borde skynda mig. Jag sprang som en galning och folk trangdes och en miljon skyltar och gater fladdrade forbi och ingen kan engelska. Men, tack vare ett par fran Rumanien hittade jag tillslut ratt. Pa Sao Paulos flygplats pratade inte en sjal engelska, men lyckades pa nat mystiskt vis gora mig forstadd pa invandrarportugisiska som lar ha latit typ :
-Jag ga dit? Vart? Buss till flygplats andra? Dyrt? Min vaska, checka in? Tack!
Val pa Belo Horizonte flygplats mottes jag av min van Josy som jag lart kanna genom Couchsurfing. Hon, hennes syster Gislene och henns pojkvan Wesley tog mig till Vespasiano som ligger en bit utanfor staden. Det ar fattigt och smutsigt i Vespasiano men jag lever som en kung. Familjen jag bor hos ar varldens snallaste och tar hand om mig och sager att jag ar en i familjen. Rorande. Det ar bara Josy och hennes pappa som kan engelska men alla verkar gilla mig anda. Och jag har aldrig varit med om maken till att bli uppmarksammad nagonsin. Det fakum att jag ar den enda vita i Vespasiano gor mig till lite av en celebritet kanns det som. Da och da tittar det in grannar i huset bara for att titta pa mig. Barn, vuxna och gamla. Alla tycker att jag ar valdigt spannande. Och nar jag gar pa gatorna stirrar och pekar folk som aldrig forr. Och jag har upptackt att brasilianer ar ett valdigt arligt folk som sager vad de tycker och tanker. Flera ganger om far jag hora hur vacker, sot eller snygg jag ar och hur otroligt blond och vit jag ar. Och jag far hela tiden forklara att jag inte ar fran Tyskland.
Jag har hunnit med en tur till Serra do Cipó och sovit pa vandrarhem nagra dagar och gatt i skogen och badade  i vattenfall. Dessvarre nar jag klev i vattnet kande jag plotsligt hur nogot sticker till i ryggen. Jag skriker till och slar mot det som gjort mig illa och kanner da ett till stick, den har gangen i tummen och ser en stor acklig insekt faller dod ner i vattnet. Det kanns som om ryggen och tummen pulserar och svider och jag har ingen aning om vad det ar som bitit eller stuckig mig. Men enligt Josy och hennes van Kenya sa var det ingen farlig insekt. Men jag var grymt nervos forst.

Nu tar min tid slut har pa internetcafet och vi ska ga hem och se film och ata popcorn.
Men, nu vet ni att jag lever och har det hur bra som helst har. Tanker pa er, men langtar inte hem ett dugg.

Até logo amigos