stjerne

Idag när jag skulle ta tåget från Stockholm till Hudiksvall hände nåt märkligt. Jag var lite sen och hade tittat fel på perrong och sprang på tåget. Jag gick igenom tåget innan det åkte för att hitta min plats. I gången möter jag en afrikansk kvinna med sin lilla dotter.

-Please. Help me. Säger hon.

-Yes?

-Hudiksvall?

-Yes. The train goes to Hudiksvall.

-Hudiksvall? Upprepar kvinnan.

-Yes. Yes. Hudiksvall.

-Thank you. Help me please. Thank you. Säger hon, lämnar sin dotter med mig och kliver av tåget varpå dörrarna stängs och tåget sakta börjar rulla. Kvar står jag och stirrar mot mamman som försvinner i och med tågets hastighet ökar. Stirrar ut genom fönstret. Stirrar på den lilla flickan. Jaha? Vad hände? Det går långsamt upp för mig att kvinnan inte alls undrade om tåget gick till Hudiksvall. Hon undrade om jag skulle till Hudiksvall och om jag kunde ta hand om hennes dotter under färden och se till att hon kom av.

-Kom. Säger jag till flickan och börjar leta efter hennes sittplats. Hon följer snällt efter. Väl på plats börjar hon prata med mig på arabiska.

-Do you speak english? Försöker jag.

-No english.

-Pratar du svenska?

Hon skiner upp och ler.

-Svenska! Ja.

-Skulle inte din mamma med till Hudiksvall?

Flickan ser förbryllad ut och skakar bara på huvudet för att visa att hon inte förstår. Great. Där sitter jag med ett litet barn som jag inte vet vad jag ska göra av och vi kan inte ens prata med varandra.Men flickan bekymrar sig inte över det utan pladdrar på och skrattar och är glad. Hon är 8 år.

Sen kommer tankarna. Vad gör jag när jag kommer till Hudik? Kommer det stå någon där och möta flickan? Om det inte gör det, vad gör jag då? Jag bestämmer mig för att om det inte står någon där och väntar på henne, tar jag med henne till polisen och förklarar situationen och att jag inte vet vad jag ska göra. Så får det bli.

Flickan verkar inte ett dugg orolig. Hon leker med mitt hår, försöker lära mig räkna och säga olika saker på arabiska. Hon talar om att hon kommer ifrån Eritrea. Hon tar min hand bredvid sin och pekar på våra händer och skrattar åt den stora skillnaden i hudfärg. Vi försöker kommunicera med gester och miner. Trots att vi har svårt att förstå varandra har vi trevligt och ganska roligt. Hon visar att hon är hungrig. Jag ser efter i hennes ryggsäck om hon har något som hon kan äta, eller pengar att köpa något. Det enda hon har är en massa kläder. Jag tar med henne till Bistron och köper dricka och något ätbart till henne vilket hon blir väldigt glad över. Hon pratar hela resan och jag försöker hänga med och prata jag också.

Väl i Hudiksvall några timmar senare möter en afrikansk kvinna oss och kramar om flickan och tackar mig så mycket för att jag sett efter flickan. Kvinnan visar sig vara flickans moster som bor i Hudik och kan lite svenska. Hon tackar mig flera gånger. När jag börjar gå därifrån ropar flickan
-Johan!

Jag vänder mig och hon springer fram mot mig, ger mig en stor kram och en puss på kinden.

Hon vinkar länge till mig och ropar :

-Hej då Johan!

Jag smälter. På riktigt. Världens sötaste och gladaste unge i sina små flätor och sin rosa ryggsäck. Och jag känner att jag har gjort något bra och hjälpt några människor. Jag mår bra. Riktigt bra.

Kara vanner. Har kommer en sen update. Resan gick bra till Brasilien och nej, Angelica, jag har inte kraschat och hamnat pa en Lost-o. Tyvarr. Jag maste bara fa uttrycka mitt hat mot Paris flygplats Charles de Gaule. Fy fasen. Storre och stressigare stalle far man leta efter. Jag hade en timme pa mig att byta till planet till Sao Paulo. Den timmen tickade pa snabbare an nagonsin. Jag fragade en kvinna som jobbade pa flygplatsen vart min gate var och hon pekade pa en buss och sa att den gick till min gate. Vad smidigt, tankte jag. Men val pa bussen sager busschauforen att det ar helt fel och att jag skulle langt bort till min gate och att jag borde skynda mig. Jag sprang som en galning och folk trangdes och en miljon skyltar och gater fladdrade forbi och ingen kan engelska. Men, tack vare ett par fran Rumanien hittade jag tillslut ratt. Pa Sao Paulos flygplats pratade inte en sjal engelska, men lyckades pa nat mystiskt vis gora mig forstadd pa invandrarportugisiska som lar ha latit typ :
-Jag ga dit? Vart? Buss till flygplats andra? Dyrt? Min vaska, checka in? Tack!
Val pa Belo Horizonte flygplats mottes jag av min van Josy som jag lart kanna genom Couchsurfing. Hon, hennes syster Gislene och henns pojkvan Wesley tog mig till Vespasiano som ligger en bit utanfor staden. Det ar fattigt och smutsigt i Vespasiano men jag lever som en kung. Familjen jag bor hos ar varldens snallaste och tar hand om mig och sager att jag ar en i familjen. Rorande. Det ar bara Josy och hennes pappa som kan engelska men alla verkar gilla mig anda. Och jag har aldrig varit med om maken till att bli uppmarksammad nagonsin. Det fakum att jag ar den enda vita i Vespasiano gor mig till lite av en celebritet kanns det som. Da och da tittar det in grannar i huset bara for att titta pa mig. Barn, vuxna och gamla. Alla tycker att jag ar valdigt spannande. Och nar jag gar pa gatorna stirrar och pekar folk som aldrig forr. Och jag har upptackt att brasilianer ar ett valdigt arligt folk som sager vad de tycker och tanker. Flera ganger om far jag hora hur vacker, sot eller snygg jag ar och hur otroligt blond och vit jag ar. Och jag far hela tiden forklara att jag inte ar fran Tyskland.
Jag har hunnit med en tur till Serra do Cipó och sovit pa vandrarhem nagra dagar och gatt i skogen och badade  i vattenfall. Dessvarre nar jag klev i vattnet kande jag plotsligt hur nogot sticker till i ryggen. Jag skriker till och slar mot det som gjort mig illa och kanner da ett till stick, den har gangen i tummen och ser en stor acklig insekt faller dod ner i vattnet. Det kanns som om ryggen och tummen pulserar och svider och jag har ingen aning om vad det ar som bitit eller stuckig mig. Men enligt Josy och hennes van Kenya sa var det ingen farlig insekt. Men jag var grymt nervos forst.

Nu tar min tid slut har pa internetcafet och vi ska ga hem och se film och ata popcorn.
Men, nu vet ni att jag lever och har det hur bra som helst har. Tanker pa er, men langtar inte hem ett dugg.

Até logo amigos

Jag gillar skräckböcker. Böcker som berättar om helt vanliga människor i ett helt vanligt samhälle. Men, där något otäckt och främmande smyger sig in i berättelsen och skakar om vardagen. Jag är jättesvag för sånt.

Skräckromanen Summer of Night av Dan Simmons är precis en sån bok. Det handlar om några barn i en liten stad i Amerika i början av 60-talet. Det är barnens sista dag i skolan innan sommarlovet börjar med allt vad det innebär för många. Sol, bad, stanna uppe sent på kvällen och ha en lång sovmorgon. Det blir inte riktigt så. Ett barn, en mobbare försvinner spårlöst sista skoldagen när han går ner till toaletterna i källaren. Några barn tycker att skolans lärare verkar ta det hela lite för lätt med förklaringar som att den försvunna pojken har rymt ifrån staden. Några som misstänker att det ligger annorlunda till är Mike O'Rourke, Jim Harlen, Duane McBride, Kevin Grumbacher och bröderna Dale och Lawrence Stewart. Den lilla gruppen försöker ta reda på vad som hänt och börjar misstänka att deras gamla skola döljer mer än ögat ser, och upptäcker snart att det inte kommer att bli en vanlig sommar och att det finns fasor ännu vidrigare och farligare än något barn i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

Summer of Night är numera en av mina favoritböcker inom skräckgenren. Simmons kan konsten att skrämmas och fick mig faktiskt att rysa till några gånger av obehag. Sånt gillar jag. Fler böcker som den här tack. Simmons inte bara skräms. Han låter oss samtidigt ta del av pojkarnas uppväxt och beskriva sådana saker som dagen man upptäcker att man inte längre är rädd för tjejbaciller och kommer på att tjejer faktiskt kan vara rätt söta. Det är en bra blandning av vardagsrealism och skräck som lurar i natten. Att låta barn uppleva det otäcka är en bra idé. Det blir på något sätt lite extra spännande när barnen vars försök att få de vuxna att förstå att något hemskt är på gång, misslyckas och barnen får ta saken i egna händer. Det är mysigt att läsa den här boken just på sommaren när det hela utspelar sig just en sommar. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här boken och det var med stora ansträngningar som jag lämnade den hemma då jag varit bortbjuden på tex. middag. Summer of Night blir skräck med innehållande barn som leker privatdetektiver. Till en början finner de det hela väldigt spännande, lite som en ny lek att fördriva sommaren med. När de snart upptäcker att det är en väldigt otäck ”lek” som inte upphör när man säger ”Snälla sluta” och att de nya ”lekkamraterna” inte drar sig från att slita dig i stycken, är det för sent att dra sig ur.

Pojkarnas tonårsproblem blandat med mystiken och ovissheten att inte veta vad som är på gång och de krypande skräckmomenten gör boken spännande och fick i alla mig att nästan vilja vända mig om och se efter att jag verkligen var helt ensam, och ifall det kanske finns något under sängen eller i garderoben som väntar på att komma fram när lampan har släckts och man är ensam i mörkret, redo att börja ”leka”.

Igår gick jag, Björn och Sandra och såg på nya Star Trek. Trots att jag inte är någon trekkie så kom jag snabbt in i handlingen och karaktärerna. Jag har endast sett några få avsnitt av det gamla Star Trek från 60-talet- Däremot följde jag Star Trek Voyager mycket när jag var mindre. Som film fungerade det väldigt bra tycker jag. Det var bra action, bra effekter och en intressant handling. Björn som är ett inbitet fan verkade gilla filmen också. Sandra tyckte att "man hade sett det där förut". Men smaken är som baken. Jag brukar inte gilla rymdfilmer så mycket men det här var bra grejer. Halva nöjet var ju också att få se Sylar från Heroes i spetsiga öron och pottfrisyr.

Vi åt pizza innan bion och jag bestämde mig för att prova något nytt. Istället för den gamla goda favoriten Vesuvio så beställde jag en Mexico. Attans vad stark den var. Jalapenon och den starka såsen bedövade min tunga lite för mycket för att jag skulle kunna avnjuta pizzan.


May the force be with you

Är man rädd för svininfluensan bör man inte göra detta.