stjerne

Jag gillar skräckböcker. Böcker som berättar om helt vanliga människor i ett helt vanligt samhälle. Men, där något otäckt och främmande smyger sig in i berättelsen och skakar om vardagen. Jag är jättesvag för sånt.

Skräckromanen Summer of Night av Dan Simmons är precis en sån bok. Det handlar om några barn i en liten stad i Amerika i början av 60-talet. Det är barnens sista dag i skolan innan sommarlovet börjar med allt vad det innebär för många. Sol, bad, stanna uppe sent på kvällen och ha en lång sovmorgon. Det blir inte riktigt så. Ett barn, en mobbare försvinner spårlöst sista skoldagen när han går ner till toaletterna i källaren. Några barn tycker att skolans lärare verkar ta det hela lite för lätt med förklaringar som att den försvunna pojken har rymt ifrån staden. Några som misstänker att det ligger annorlunda till är Mike O'Rourke, Jim Harlen, Duane McBride, Kevin Grumbacher och bröderna Dale och Lawrence Stewart. Den lilla gruppen försöker ta reda på vad som hänt och börjar misstänka att deras gamla skola döljer mer än ögat ser, och upptäcker snart att det inte kommer att bli en vanlig sommar och att det finns fasor ännu vidrigare och farligare än något barn i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

Summer of Night är numera en av mina favoritböcker inom skräckgenren. Simmons kan konsten att skrämmas och fick mig faktiskt att rysa till några gånger av obehag. Sånt gillar jag. Fler böcker som den här tack. Simmons inte bara skräms. Han låter oss samtidigt ta del av pojkarnas uppväxt och beskriva sådana saker som dagen man upptäcker att man inte längre är rädd för tjejbaciller och kommer på att tjejer faktiskt kan vara rätt söta. Det är en bra blandning av vardagsrealism och skräck som lurar i natten. Att låta barn uppleva det otäcka är en bra idé. Det blir på något sätt lite extra spännande när barnen vars försök att få de vuxna att förstå att något hemskt är på gång, misslyckas och barnen får ta saken i egna händer. Det är mysigt att läsa den här boken just på sommaren när det hela utspelar sig just en sommar. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här boken och det var med stora ansträngningar som jag lämnade den hemma då jag varit bortbjuden på tex. middag. Summer of Night blir skräck med innehållande barn som leker privatdetektiver. Till en början finner de det hela väldigt spännande, lite som en ny lek att fördriva sommaren med. När de snart upptäcker att det är en väldigt otäck ”lek” som inte upphör när man säger ”Snälla sluta” och att de nya ”lekkamraterna” inte drar sig från att slita dig i stycken, är det för sent att dra sig ur.

Pojkarnas tonårsproblem blandat med mystiken och ovissheten att inte veta vad som är på gång och de krypande skräckmomenten gör boken spännande och fick i alla mig att nästan vilja vända mig om och se efter att jag verkligen var helt ensam, och ifall det kanske finns något under sängen eller i garderoben som väntar på att komma fram när lampan har släckts och man är ensam i mörkret, redo att börja ”leka”.

Det är vad jag är idag. Första dagen på mitt sommarjobb på äldreboende. Somnade igår vid 12 nån gång och vaknade prick 05.00 i morse pigg och utvilad. Vaknade till och med innan väckarklockan. Hör och häpna. Undrar om jag har varit så pigg någonsin vid den tiden. Jag är egentligen otroligt morgontrött, men tydligen inte idag. Det går bra på jobbet. Mycket att göra. Nu har jag rast och sitter och lyssnar på "Oh baby I love your way" på radio och drömmer.

Jag sitter och tänker. Jag tänker på flygplanet som kraschade på väg från Rio de Janeiro till Paris. Så fruktansvärt och otäckt. När jag då också tänker på att jag kommer flyga till Brasilien i augusti. Jag kommer på hemvägen att flyga exakt den rutten som det kraschade planets rutt. Rio -Paris, med Air France. Risken att det skulle hända en gång till med så kort tids mellanrum känns inte stor, men bara tanken på vad som han hända när man sitter på ett flygplan så högt upp i luften...så är man totalt hjälplös om det skulle te sig så illa att planet man sitter i störtar.
Samtidigt känner jag mig nervös över att resa överhuvudtaget. Det längsta jag har rest ensam är till Slovakien. Det känns rätt futtigt om man tänker att jag ska till Sydamerika den här gången. Men det ska nog gå bra hoppas jag.