Feliz Ano Novo
Jaha. Då var det tydligen ett nytt år igen. Slut på ett, början på ett annat.Det största och viktigaste som jag har varit med om under 2009 är tveklöst min resa till Brasilien. Första gången i augusti då jag träffade min flickvän Joseane. Tre fantastiska veckor som gick alldeles för snabbt. Nu befinner jag mig alltså här igen för andra gången för att stanna längre.
Igår kväll vid 11-tiden ringde telefonen hos familjen Gomes. Min svärfar svarar och pratar glatt på portugisiska en lång stund. Sedan ger han luren till mig.
Någon hälsar på svenska och det går upp för mig att rösten i mitt öra är en landsman.
Mannen heter Tomas och kommer från Kumla men bor utanför Rio de Janeiro sedan några ar. Han är gift med en kvinna från Vespasiano, min flickväns by som jag befinner mig i. Tomas med fru är här och hälsar på hennes bror. De bjuder över oss på grillat kött och vill att vi firar och välkomnar det nya året tillsammans. Och hux flux sitter jag och skålar och pratar svenska efter att enbart hört och pratat portugisiska och engelska en månad. Tomas är trevlig och glad över att ha hittat en till svensk i Vespasiano. Vi är med stor säkerhet de enda vikingarna här.
Igår var också en speciell dag av en annan anledning. Igår var det ett år sedan jag nyfiket loggade in på couchsurfing och en brasiliansk tjej vid namn Joseane började skriva till mig. Hade någon för ett år sedan talat om för mig att den sista December 2009 kommer jag att befinna mig på andra sidan jorden i Brasilien och önska den här tjejen gott nytt år och kyssa henne till ett stjärnsprakande fyverkeri och sedan några månader vara ett par, hade någon sagt detta till mig hade jag nog skrattat gott och länge åt det uttalandet och muttrat något om galna drömmar. Drömmar som blev verklighet. Tjejen som blev min verklighet.
Skandinavisk invasion
Vad har hänt sen jag bloggade sist?
Jag blev av med min mobil för några dagar sen. Den måste ha glidit ur min ficka när jag åkte världens skakigaste buss. Grymt trist. Men jag ska köpa en ny.
Sen när jag och Josy gick på Shopping Cidade sent på kvällen hörde jag någon säga :
-Ja akkurat.
Jag snodde snabbt om och fick syn på två blonda människor och en mörkhårig. Jag ropade mot deras håll :
-NORGE!
Den lilla trion vände sig om och såg sig om efter vem som ropat. Vi gick fram till de och började prata. Mycket överraskande att träffa skandinaver i Belo Horizonte då de flesta åker till Rio. De skulle stanna här i tre månader. Den mörkhåriga killen visade sig vara brasilian men pratade perfekt norska, så jag och Josy hade svårt att tro att han verkligen var från Belo Horizonte. Vi bytte nr med de och ska försöka ses något mer. Roligt med nya bekantskaper och ovant att få prata svenska igen.
Joseane är förövrigt världens sötaste när hon pratar svenska och vill lära sig.
Två heldagar i BH
Efter två dagar med Guillherme i Belo Horizonte är jag helt slut. Jag har inte gått så mycket och länge sen jag vet inte när. Han vill verkligen att jag ska se allt i staden på så kort tid som möjligt, vilket är roligt men ansträngande för benen. Vi gick på museum, alla möjliga gator och parker. På kvällen hittade vi en bar där de spelade samba. Det var hur mysigt som helst att bara sitta och lyssna och prata om allt mellan himmel och jord.
Sen gick jag och Josy och åt pizza. En väldigt bra helg.
Exotic!
Häromdagen flög en kolibri förbi mig. Och jag var nära att få en stor frukt i huvudet. Exotiskt va? Längre bort från Hälsingland och Sverige kan jag väl inte komma?
Jag tyckte att New Moon var bättre än Twilight. Jag är inte säker varför egentligen, men det var underhållande. Trots fjortisutrop.
Back in Brazil
Efter lang vantan klev jag av planet i Rio de Janeiro. Varmen slog emot oss passagerare som en vagg av varme och dofter. Jag hade 3 timmar pa mig att ta mig till en mindre flygplats for att darifran flyga till Belo Horizonte. Hamnade i en oandlig ko av manniskor som skulle igenom passkontrollen. Dar forsvann mycket tid. Sa jag fragade en kvinna som jobbade dar hur jag skulle ta mig vidare till nasta flygplats. Hon sa att det gick bussar hela tiden utanfor. Dar stod jag i flera minuter och tittade efter bussar, men icke. Da kom det fram en taxichauffor som undrar om jag vill aka med honom. Jag tittar pa klockan. Det vill jag.
Min kare chauffor kunde inte manga ord engelska, men hor och hapna. Jag klarade faktiskt av en enklare konversation pa portugisiska med honom under hela bilresan. Jag ar faktiskt lite stolt over mig sjalv.
Rio stralade och det var hur varmt som helst. Ibland blev vi staende ganska lange i den tunga trafiken. Jag sneglade da och da pa klockan och suckade. Lite mer an en timme tills mitt plan gar och jag vet inte hur langt det ar kvar till flygplatsen eftersom min chauffor ibland sa :
-Dont worry my friend. Now its very close.
Och ibland :
-Maybe 30-40 minutes.
Kandes valdigt tryggt. Men tack vare hans rallykorning hann jag med mitt flyg.
Val pa Confins flygplats i Belo Horizonte motte Josy mig. Det kan vara en av de lyckligaste stunder jag har upplevt i mitt liv och definitivt den basta kram jag nagonsin fatt.
Vi tog oss hem till Josy och jag blev varmt valkommen av familjen. Tydligen hade de bestamt att inte tala om for pappa José att jag skulle komma. Alls. Sa nar han kom hem fran jobbet sa de att jag skulle gomma mig och overraska honom. Sagt och gjort. Nar han var utanfor dorren klev jag fram och sa :
-Bom dia senhor!
Ni skulle ha sett hans min. Han sparrade upp ogonen och borjade skratta och sa hela tiden : Oh my God! Han sa att det var en stor och valdigt rolig overraskning att se mig igen sa snart.
Det ar obeskrivligt skont att vara tillbaka i Brasilien. Det har kommer nu att vara mitt hem i 3 manader och jag ser fram emot det valdigt mycket.
På väg
Soon I will see you again and hold you in my arms. Soon we can be together for a long time.
Going to Brazil is one of the best things I have done. The first time I saw you at Confins airport I fell in love. And the more time we spent together I felt it stronger and stronger.
You took the best care of me and I felt like I had known you forever. Going to Serra do Cipo and Rio was lovely. We had a great time together and did so many funny things and saw a lot of interesting places.
Leaving you is one of the hardest and most sad things I have done. But now I am at Arlanda and waiting for my gate to open. Tomorrow we will meet again. Thank you for wait for me at the airport and take care of me one more time. Thank you for everything, amor.
Te amo infinito meu anjo.
Beijos
Skumt vader
Val uppe pa stranden virar jag en handduk om midjan, slanger av mig badbyxorna i sanden och borjar den inte helt latta proceduren att dra pa sig klader under handduken. Med ens kommer det en vag som for forsta gangen nar anda upp dit vi har vara saker, vilket faktiskt ar en bit upp. Vattnet tar med sig Josys ena sko, men jag satter snabbt ner en fot och stoppar den.
-Johan! Dina badbyxor! ropar Josy bakom mig. Jag vander mig snabbt om och ser hur mina morkbla favoritbadshorts dras ner fran stranden. Jag forsoker springa i min handduk mot badbyxornas undsattning. Har ni provat springa iford endast en handduk runt midjan? Det ar svart. Jag sliter snabbt pa mig kalsongerna som legat vid fotterna och slapper handduk och struntar i ifall jag denna gang faktiskt blottar mig lite. Det galler ju mina badbyxor! Vi bada ser till slut hur mina stackars byxor forsvinner ut i den grymma, piskande havet och flyter ivag pa de salta vagorna. Samtidigt som det ar trakigt kan vi inte lata bli att skratta. Det maste ha sett ratt komiskt ut for folk som betraktat pa avstand.
Idag ar det Day-Trip som galler. Vi ska antligen se mer an bara stranderna, nu nar vadret ar snallt.
Kanske hittar nan liten pojke mina svenska badbyxor vid Afrikas kust och kan fa gladje av de.
Rest in peace, kara brallor.
Rio de Janeiro
Lite kort update fran andra sidan havet
Oi Suecia!
Kara vanner. Har kommer en sen update. Resan gick bra till Brasilien och nej, Angelica, jag har inte kraschat och hamnat pa en Lost-o. Tyvarr. Jag maste bara fa uttrycka mitt hat mot Paris flygplats Charles de Gaule. Fy fasen. Storre och stressigare stalle far man leta efter. Jag hade en timme pa mig att byta till planet till Sao Paulo. Den timmen tickade pa snabbare an nagonsin. Jag fragade en kvinna som jobbade pa flygplatsen vart min gate var och hon pekade pa en buss och sa att den gick till min gate. Vad smidigt, tankte jag. Men val pa bussen sager busschauforen att det ar helt fel och att jag skulle langt bort till min gate och att jag borde skynda mig. Jag sprang som en galning och folk trangdes och en miljon skyltar och gater fladdrade forbi och ingen kan engelska. Men, tack vare ett par fran Rumanien hittade jag tillslut ratt. Pa Sao Paulos flygplats pratade inte en sjal engelska, men lyckades pa nat mystiskt vis gora mig forstadd pa invandrarportugisiska som lar ha latit typ :
-Jag ga dit? Vart? Buss till flygplats andra? Dyrt? Min vaska, checka in? Tack!
Val pa Belo Horizonte flygplats mottes jag av min van Josy som jag lart kanna genom Couchsurfing. Hon, hennes syster Gislene och henns pojkvan Wesley tog mig till Vespasiano som ligger en bit utanfor staden. Det ar fattigt och smutsigt i Vespasiano men jag lever som en kung. Familjen jag bor hos ar varldens snallaste och tar hand om mig och sager att jag ar en i familjen. Rorande. Det ar bara Josy och hennes pappa som kan engelska men alla verkar gilla mig anda. Och jag har aldrig varit med om maken till att bli uppmarksammad nagonsin. Det fakum att jag ar den enda vita i Vespasiano gor mig till lite av en celebritet kanns det som. Da och da tittar det in grannar i huset bara for att titta pa mig. Barn, vuxna och gamla. Alla tycker att jag ar valdigt spannande. Och nar jag gar pa gatorna stirrar och pekar folk som aldrig forr. Och jag har upptackt att brasilianer ar ett valdigt arligt folk som sager vad de tycker och tanker. Flera ganger om far jag hora hur vacker, sot eller snygg jag ar och hur otroligt blond och vit jag ar. Och jag far hela tiden forklara att jag inte ar fran Tyskland.
Jag har hunnit med en tur till Serra do Cipó och sovit pa vandrarhem nagra dagar och gatt i skogen och badade i vattenfall. Dessvarre nar jag klev i vattnet kande jag plotsligt hur nogot sticker till i ryggen. Jag skriker till och slar mot det som gjort mig illa och kanner da ett till stick, den har gangen i tummen och ser en stor acklig insekt faller dod ner i vattnet. Det kanns som om ryggen och tummen pulserar och svider och jag har ingen aning om vad det ar som bitit eller stuckig mig. Men enligt Josy och hennes van Kenya sa var det ingen farlig insekt. Men jag var grymt nervos forst.
Nu tar min tid slut har pa internetcafet och vi ska ga hem och se film och ata popcorn.
Men, nu vet ni att jag lever och har det hur bra som helst har. Tanker pa er, men langtar inte hem ett dugg.
Até logo amigos
Resfeber
Jag ska försöka kladda några rader om jag kommer åt en dator med internet längre fram. Så ni vet att (om) jag lever och klarade resan.
Håll tummar, be eller tänk på mig en smula när jag ska flyga så går det nog bra.
Adjö
España y un Eurotrip
Väl framme i Madrid mötte Svante oss på flygplatsen. Han var sig lik, om något lugnare och mer "dämpad". Inte lika vild helt enkelt. Som vi misstänkt var Svante redo för att dra med oss ut på Madrids vilda nattliv samma kväll vi kom. Men vi var toktrötta och bestämde att gå ut nästa dag. Under dagen visade Svante oss Madrid. Vi hälsade på Spaniens kung Juan Carlos (nästan). På kvällen träffade vi en massa utbytesstudenter som Svante kände. Folk från Tyskland, Frankrike, Italien och Afrika. Och så vi svenskar då. Det stora gänget hittade en rolig krog där det dansades mycket. Två av de franska tjejerna frågade om jag kunde franska. Jag förklarade att jag tyvärr inte pratade franska, förutom "Jag heter Johan...". Men då kom jag med ens ihåg ett avsnitt av Parlamentet när Johan Glans berättar om ett roligt tips, att man kan prata franska och att man kan säga "Je suis un grand canard." Vilket på svenska betyder "Jag är en stor anka." Självklart tog jag tillfället i akt och testade mina franskakunskaper. Och, voila. Vilken succé. De tyckte att det var jätteroligt och kallade mig "Jean, le grand canard." resten av kvällen. Kvällen var perfekt och väldigt lyckad. Tyvärr var det två små tjocka spanska tjejer som av någon anledning blev otroligt irriterade på Kristian och gav honom ilskna blickar och skrek att han skulle lugna ner sig. Och Kristian är ju så otroligt vild och bråkig....not!
Vi hann även med ett besök till Madrids största dansställe, La Kapital, som har 7 våningar och tar in ca 1000 personer. Där var det fest kan jag säga. Jag har aldrig varit med om något liknande. Bra musik, en jättesal där alla dansade, massor av ljus och lampor som blinkade i takt till musiken i alla möjliga färger. Och, gräddan på moset. En stor rökpelare som vräkte ner över den dansande massan nedanför. Lyckan var stor och vi ville aldrig gå hem. Vad som är otroligt skönt med Spanien är att de flesta krogar och dansställen stänger 7-8 på morgonen. Medans vi här hemma stänger 1-2. Max 3. Så, Sverige, ta gärna efter detta. Det är faktiskt en viss känsla med att vara på väg hem vid klockan 7 på morgon efter att ha dansat i flera timmar under natten.
I en park mötte vi min barndomsidol (and still is) och favoritsuperhjälte. Spiderman. Till min förvåning var han mycket kortare än jag tänkt mig, och pratade bara spanska. Och håller inte han till i New York? Det är ju där allt händer med katastrofer, superskurkar och annat läskigt. Kristian och jag passade på att fota oss med honom. Och när vi ska gå vill karln ha pengar av oss. För att vi fotat oss med honom! Jaha? Han är inte alls Your friendly Neighbourhood Spiderman. Väldigt hjälte-aktigt måste jag säga... Men men. Jag träffade Yoda senare. Han ville åtminstone inte ha betalt. Fattas bara.
Vi gick på bio också. Solo quiero caminar. Det jag förstod av filmen var bra. Men det var mycket luckor. Men vadå, bio utomlands är ändå något speciellt.
På hemresan mellanlandade vi i inte mindre än tre länder innan vi fick komma hem till Sverige. Från Madrid till Bryssel, från Bryssel till Shannon, därifrån ner tillbaka till Frankfurt, och sen hem. Kristian och jag blev typ kära i Irland. Vi skulle vara där 6 timmar, så vi tog en buss till närmsta lilla stad. Limerick. Det var otroligt kallt, blåsigt och regnigt där. Men vad gjorde det när vi hittade en irländsk liten pub á la "Gröna Draken" i Fylke. Ungefär. Hur mysigt som helst. Vi satt i två timmar och pratade med bartendern, gubbarna där och provade den irländska ölen Guinness. Där hade vi kunnat stanna tyckte vi. Men vi hoppas på att nån gång åka tillbaka till Irland, då för att stanna lite längre.
Vi längtar tillbaka till Madrid och hade gärna stannat längre. Men vi hoppas att det blir fler gånger. Tack Svante.
Fler bilder finns på bilddagboken.se, se användare Stjerne
Hemma från Turkland
På hotellet blev jag även klippt. Jag kan inte minnas när jag haft så här kort hår sist. Lockarna är poff borta. Puts väck. Men snygg blev jag, och rakad och allt. Vad hände mer? Jo, Kattis och jag vann en karaoketävling och varsin drink som Mustafa bjöd på, och Kattis blev typ erbjuden jobb. Ja, det händer grejer när familjen Grindsäter är ute på äventyr.
Knappt har jag hunnit hem och smälta alla intryck och minnen från Turkiet innan det slog mej igår att nästa vecka på torsdag åker jag och Kristian till Spanien. Ingen rast och ro här inte. Men hur bra får det bli egentligen? Väldigt bra.
På vift i Turkiet
Nu befinner jag mej i Turkiet, närmare bestämt Ankara. Solen skiner, det är sommarväder och jag mår jättebra. Jag åkte med familjen i onsdags för att hälsa på min bror Micke och hans familj som bor här. Vi flög till Antalya, därifrån åkte vi buss till Ankara. 8 och en halv timme!!! Riktigt seg resa. Bland det tråkigaste jag har varit med om. Men fram kom vi i all fall. Har gått och tittat lite på stan några varv. Tittat på marknader och ätit på Burger King och Star Bucks. Som ni hör provar jag på den turkiska kulturen.
Igår när jag var på väg hem till Micke kom det en liten pojke fram till mej, kanske 9 år, och sträcker fram handen.
-Lira! Lira! Han vill ha pengar.
-Sorry. No lira. svarar jag och går vidare.
-Lira! fortsätter pojken med utsträckt hand.
Jag skakar beklagande på huvudet.
Då börjar pojken slå mej. Hårt. På armen medan han ropar högt :
-One! Two! Three! Four!
Innan det femte slaget träffar mej tar jag tag i hans arm och säger "Stop it!" Och pojken springer iväg.
Bortsett från det sistnämnda så trivs jag väldigt bra i Turkiet.
Dessvärre är turkarna inte alls bra på engelska. Vissa gånger när man försöker fråga något eller beställa mat skrattar de lite generat och skakar på huvudet.
Nästa gång jag åker till Turkiet ska jag ha en turk med mej som kan tolka och översätta. Sabriye, venga.
Bratislava
När jag landade på flygplatsen Letisko mötte Lucia och hennes vän Zuzka mej där. Sen åkte vi taxi hem till henne där hennes vänner Martina och en till Lucia höll på att göra i ordning kyckling och ris. Vi hade en trevlig kväll med god mat, mojito och Nightwish. Jag hade med mej en engelsk-svensk phrase book som present som de tyckte var jätterolig.
Nästa dag tog vi spårvagnen (Električka) in till city och gick på turistvandring. Vi såg flockar av turister som färdades i stora grupper med en guide som pekade och visade statyer och gator. Vi såg även små röda tåg som åkte omkring på gatorna där de satt äldre engelsmän och såg mottligt roade ut. Jag var glad att jag inte ingick i en sån turistgrupp utan hade slovakiska vänner som visste vad som var intressant att se. Slott, fina gamla byggnader, torg och kyrkor och 32° varmt. Sen satt vi i en park och njöt av solen medan några britter kastade frisbee till varandra och en man låg och solade i string. Blä.
Vi åt på Slovak pub. Jag funderade på att prova deras nationalrätt halušky men jag vågade inte, så det fick bli slovakiska piroger istället. Drycken Kofola dracks det mycket. Typ som cola fast med citrussmak. Vi hann även med en tur över bron som gick över Donau till förorten Petržalka som såg ut som ett riktigt ghetto, och tydligen så bodde Zuzkas pojkvän där. Läskigt. På kvällen skulle vi till tjejernas favoritställe Rock Pub Aligator. Men innan det skulle de fixa sej och göra sej i ordning i typ 2 timmar. Vilket för mej tog 15 minuter. Tjejer är sej lika världen över…
Väl på puben var det till en början ganska tomt men blev snabbt fullt av folk. Vi hade reserverat bord och satt och pratade svenska och slovakiska. Meningar och ord som lärdes och kom ihågs under de dagarna var tex ”När vindarna viskar mitt namn, och slåss, drake sprutar eld, vill du dansa, jag vill inte ha dej, lilla musen, nykter och hjälp.” Medan min hjärna gick på högvarv för att försöka memorera slovakiskan. Električka, bradavka, slamka, pomôcka, drak chŕli ohen, krtko och ježko. Kurva också ett användbart och bra ord. Plötsligt dök det upp ett gäng mycket fulla engelsmän i 30-40-årsåldern som var röda i ansiktena, hade rakade huvuden och sluddrade. De stod och vinglade vid vårat bord och böjde sej då och då fram för att peta tjejerna på en axel. ”What do you want?” frågade Lucia. ”Sorry. Sorry. So sorry.” Mumlade de till svar men stod kvar och vinglade. Så kommer en av de och säger till den andra Lucia ”Do you know where we can find some cocaine?” Lucia hörde inte vad han sa pga av den höga musiken och den grova brittiska dialekten. Jag frågade honom han tyckte att vi såg ut som knarklangare. Då blev han nervös och bad om ursäkt hundra gånger och sen försvann. Vad som var riktigt häftigt på Aligator Pub var att de spelade de enda två slovakiska låtar som jag kan och älskar. Drzim ti miesto och Reklama na ticho med Pavol Habera och Team. När den första låten började spelas sa tjejerna ”Det är din låt Johan. De spelar den för dej.” Det var så häftigt. Alla jublade och sjöng med samtidigt som de dansade. Alla kunde texterna. Till och med jag. Haha. En av de starkaste upplevelserna.
Nästa dag sa jag hej då till de andra och jag och Lucia åkte buss till Devín Castle (hrad Devín) som var några hundra år gamla slottsruiner. Det var 37° och svetten rann. Men vi gick upp för alla trappor och kom upp till den högsta klippan. Därifrån såg man över till Österrike och Ungern. Och nedanför slottet rann floden Morava. Man kunde även se slutet på Alperna och början på bergskedjan Karpaterna. En häftig syn. Sista natten i Bratislava sov jag på ett Hostel. Där fick jag dela rum med fem andra och i rummet bredvid skulle sex till sova. Jag var en aning nervös först eftersom man inte vet vilka man sover med. Men det visade sej vara snälla och trevliga backpackers från olika ställen. Amerika, Kanada, Malaysia, Ryssland, Norge. Jag började prata med en jämnårig kille på engelska i några minuter, som senare visade sej vara svensk. Vi skrattade och tyckte att det var rätt lusigt. Träffade även en kille från Malaysia som hade läst svenska 3 månader i Moskva. Den du!
Sista dagen när jag och Lucia gick på stan så stannade jag till för att ta upp nåt ur ryggsäcken. Då kom en kvinna med en mikrofon fram och en kille med kamera och frågar mej något och håller fram micken framför mej. ”Eh…Im sorry. I dont speak slovak.” sa jag med ett ursäktande leende. De vände sej då till Lucia men hon säger bara att hon inte vill svara och drar iväg mej. Det visade sej vara slovakiska nyheterna som undrade vad jag tyckte om presidenten. Tänk va, där hade jag min chans att bli tv-kändis i Slovakien. Attans att man inte kan språket.
Det var ingen höjdare att komma hem till regniga, blåsiga Sverige igen. Jättetrist. Men jag åker kanske tillbaka en annan gång. En jättehäftig resa var det hur som helst. Åk till Bratislava.
Dovidenia!
And now for my friends in Slovakia a translation.
On sunday I came home from my visit in Bratislava. It was not at all fun to go home to Sweden again. I wanted to stay longer. I had such a great time.
When I landed on the airport Letisko, Lucia and her friend Zuzka met me there. Then we took a taxi to her home where her friends Martina and another Lucia was making chicken and rise. We had a nice evening with good food, mojito and Nightwish. I brought a english-swedish phrase book as a gift which they liked alot.
Next day we took the tram (Električka) in to the city for a sightseeing. We saw crowds of tourists who wandered in big groupes with a guide who pointed at statues and streets. We also saw little red trains with brittish who didnt looked very amused. I was so glad I didnt travelled with this tourist groupes. That I had my slovak friends who knew what was interesting to see. Castles, nice old buildings, squares, churches and 32° degrees warm. Then we sat in a park and enjoyed the sun. Meanwhile some brittish throwed frisbee and a man sun himself in string. Eew.
We eat at Slovak Pub. I was thinking of trying traditional food halušky but I didnt dare to so I took slovak pirog. We were drinking Kofola a lot. Like Coca Cola but with citrus I think. We also went over the bridge of Dunaj to Petržalka wich looked like a real ghetto and they said Zuzkas boyfriend lived there. Scary. In the night we went to the girls favourite place Rock Pub Aligator. But before that the girls had to get ready and put on make up and stuffs for like 2 hours, and I was ready in 15 minutes. Girls are the same all over the world...
On the pub it was at first very empty when we came but was soon crowded with people. We sat by our table and were speaking slovak and swedish. Some words were repeated for some days after. ”När vindarna viskar mitt namn, och slåss, drake sprutar eld, vill du dansa, jag vill inte ha dej, lilla musen, nykter och hjälp.” While a had a hard time to remember the slovak. “Električka, bradavka, slamka, pomôcka, drak chŕli ohen, krtko och ježko.” Kurva is also a useful word. Suddenly there was a gang of english men in the 30-40´s. Red in the face, shaved heads and muttering. They stood by our table and poked the girls shoulders a couple of times. “What do you want?” said the other Lucia. ”Sorry. Sorry. So sorry.” He said all the time but continued. Then one of then came and asked her “”Do you know where we can find some cocaine?” Lucia didnt heard what he said because of the loud music and of his strong brittish accent. I asked him if we looked like drug dealers. Then we was nervous and said Im sorry hundred times and then left. One thing that was very cool on Aligator Pub was that they played the only two slovak songs I know and can sing. Wich I love. Drzim ti miesto ad Reklama na ticho with Pavol Habera and Team. When the first song started to play, the girls said “Johan, its your song. They play it for you.” It was so cool. Everybody there were singing and dancing. Everyboday knew the lyrics. Even me. Haha. One of the strongest impression.
Next day I said good bye to the others and me and Lucia went by bus to Devín Castle (hrad Devín) which was some hundreds of years old ruins of a castle. It was 37° and it was so hot. But we took all the stairs and came up to the highest cliff. From there you could see to Austria and Hungary. And down the castle there was the river Morava. You could also see the end of the Alps and the beginning of the Carpathian Mountains (Karpaty). Great sight.
The last night in Bratislava, I slept at a Hostel. Then I had to share room with five others and in the room next to us there were 6 others sleeping. First I was nervous, because you dont know who you are sleeping with. But they were really nice. Backpackers from all over the world. America, Canada, Malaysia, Russia, Norway. I started to talk to a guy in my age in english for some minutes, later I found out he was swedish too. We laughed and thought it was funny. I also met a guy from Malaysia who had studied swedish for 3 months in Moscow. How about that?
Last day when Lucia and I was in the city I stopped to take something out of my bag. Then a woman with a microphone and a man with a camera came to me, asked me something in slovak and put the mickrophone in front of me. ”Eh…Im sorry. I dont speak slovak.” I said with a excusing smile. Then they asked Lucia but she said she didnt want to answer and pulled me away. She told me they were from the Slovakian news and asked me what I thought about the president. That was my chance to be a tv-celebrity in Slovakia. Too bad I dont know the language.
It was not fun to go back to rainy, windy Sweden again. Very boring. But maybe I will come back another time. A really great journey anyway. Go to Slovakia.
Dovidenia!
The svenske midsommar
Den svenska midsommaren kommer att gå mej förbi för första gången i mitt liv. Inte så att jag alltid har dansat omkring runt midsommarstången till små grodorna eller ringdanser med en blomsterkrans på huvudet med folkdräkt och knätofsar i högsta hugg. Men det brukar liksom vara svårt att undgå midsommar. Jag tycker att det är en trevlig dag och har varit många gånger på Skansen just då och sett på firandet där. Men i år ska jag alltså befinna mej i Slovakien under midsommar. Dessvärre firar de inte denna högtid, men jag tror att jag ska klara mej ändå. Men ni kan ju ägna mej en tanke när ni hugger in på sill och nubbe, eller dansar kring stången med tjo och tjim. På torsdag reser jag. Glad midsommar på er.