stjerne

Kara vanner. Har kommer en sen update. Resan gick bra till Brasilien och nej, Angelica, jag har inte kraschat och hamnat pa en Lost-o. Tyvarr. Jag maste bara fa uttrycka mitt hat mot Paris flygplats Charles de Gaule. Fy fasen. Storre och stressigare stalle far man leta efter. Jag hade en timme pa mig att byta till planet till Sao Paulo. Den timmen tickade pa snabbare an nagonsin. Jag fragade en kvinna som jobbade pa flygplatsen vart min gate var och hon pekade pa en buss och sa att den gick till min gate. Vad smidigt, tankte jag. Men val pa bussen sager busschauforen att det ar helt fel och att jag skulle langt bort till min gate och att jag borde skynda mig. Jag sprang som en galning och folk trangdes och en miljon skyltar och gater fladdrade forbi och ingen kan engelska. Men, tack vare ett par fran Rumanien hittade jag tillslut ratt. Pa Sao Paulos flygplats pratade inte en sjal engelska, men lyckades pa nat mystiskt vis gora mig forstadd pa invandrarportugisiska som lar ha latit typ :
-Jag ga dit? Vart? Buss till flygplats andra? Dyrt? Min vaska, checka in? Tack!
Val pa Belo Horizonte flygplats mottes jag av min van Josy som jag lart kanna genom Couchsurfing. Hon, hennes syster Gislene och henns pojkvan Wesley tog mig till Vespasiano som ligger en bit utanfor staden. Det ar fattigt och smutsigt i Vespasiano men jag lever som en kung. Familjen jag bor hos ar varldens snallaste och tar hand om mig och sager att jag ar en i familjen. Rorande. Det ar bara Josy och hennes pappa som kan engelska men alla verkar gilla mig anda. Och jag har aldrig varit med om maken till att bli uppmarksammad nagonsin. Det fakum att jag ar den enda vita i Vespasiano gor mig till lite av en celebritet kanns det som. Da och da tittar det in grannar i huset bara for att titta pa mig. Barn, vuxna och gamla. Alla tycker att jag ar valdigt spannande. Och nar jag gar pa gatorna stirrar och pekar folk som aldrig forr. Och jag har upptackt att brasilianer ar ett valdigt arligt folk som sager vad de tycker och tanker. Flera ganger om far jag hora hur vacker, sot eller snygg jag ar och hur otroligt blond och vit jag ar. Och jag far hela tiden forklara att jag inte ar fran Tyskland.
Jag har hunnit med en tur till Serra do Cipó och sovit pa vandrarhem nagra dagar och gatt i skogen och badade  i vattenfall. Dessvarre nar jag klev i vattnet kande jag plotsligt hur nogot sticker till i ryggen. Jag skriker till och slar mot det som gjort mig illa och kanner da ett till stick, den har gangen i tummen och ser en stor acklig insekt faller dod ner i vattnet. Det kanns som om ryggen och tummen pulserar och svider och jag har ingen aning om vad det ar som bitit eller stuckig mig. Men enligt Josy och hennes van Kenya sa var det ingen farlig insekt. Men jag var grymt nervos forst.

Nu tar min tid slut har pa internetcafet och vi ska ga hem och se film och ata popcorn.
Men, nu vet ni att jag lever och har det hur bra som helst har. Tanker pa er, men langtar inte hem ett dugg.

Até logo amigos