stjerne

För sex år sedan såg jag en trailer på tv4 för en kommande tv-serie. Lost. Då visste jag inte att det skulle komma att bli min favoritserie. Jag bokade mig i soffan inför premiäravsnittet och tänkte jag att jag skulle ge serien en chans. Efter att ha sett det första avsnittet kände jag att det här var något nytt. Det här var bra. När det sedan var dags för första säsongen att ta slut var spänningen olidlig. Slutade det sådär? Vad kommer hända sen? Vecka efter vecka har jag följt överlevarna till Oceanic 815 och hur de kämpar för sina liv på ön. Och i måndags var det dagen D. En sorgens dag. Den oundvikliga avslutningen på sjätte och sista säsongen. Det var med stor spänning och nervositet som jag fick se min favorit-tv-serie få ett slut. Jag njöt av varje sekund. Utan att spoila detaljer så bjöds det på en fullspäckad avslutning som heter duga. Jag är mer än nöjd och det kunde inte ha varit ett bättre slut. Nu känns det tomt. Det finns ingen serie som har fått mig i sitt grepp som Lost, och jag är tveksam till att det skulle komma något som slår det. I sex år och säsonger har jag svettats, spänt mig, levt mig in och mått bra varje gång jag har fått min dos av Lost en gång i veckan. Men allt har ett slut, tyvärr också Lost. Fast egentligen, de hade nog inte kunnat hålla på hur länge som helst. Och med en sån bra säsong som det var nu är jag riktigt nöjd ändå. Så jag tackar Lostgänget för sex underbara år. Nu får jag leva på minnena och DVD-boxarna. Saknaden efter Lost är stor och det är utan tvekan den bästa tv-serien jag har sett.

Farewell Lost.