stjerne

Efter en allt för lång tid kommer här en liten uppdatering om hur mitt liv ser ut för tillfället.

Det har hänt stora saker det här året. Min underbara Josy flyttade hit till Sverige i början av april. Den 14 juli gifte vi oss i Norrbo kyrka. Det var på alla sätt en helt fantastisk dag. Vi båda var överrens om att det var den största och häftigaste dagen i våra liv. Vi hade en väldigt rolig och trevlig präst som höll vissa delar av vigseln på portugisiska då han bott i Brasilien i två år som ung.
Min bror Stefan sjöng och spelade gitarr i kyrkan, Kattis och Fredric spelade munspel och gitarr och pappa och Thore fiol. Många släktingar och vänner var där. Josy var sagolikt vacker i sin vita klänning med släp och en blombukett i Brasiliens flaggas färger. Jag kände mig väldigt stilig i min nyköpta kostym också. Efter det hade vi en fantastisk fest med mycket god mat, musikunderhållning, dans och oerhört fina, rörande tal. Det enda som fattades den dagen var Josys familj och vänner som tyvärr inte hade möjlighet att komma. Men det löser vi som så att vi ska ha en bröllopsceremoni i Brasilien inom kort så att de får vara med och uppvakta oss också.

Josy åkte igår och jag åker i morgon. Det kändes sorgligt och väldigt tomt och tråkigt efter att hon åkte och jag kände mig ledsen när jag kom hem till en tom lägenhet. Vi har varit med varandra varje dag sen april och vant oss vid att bo ihop så länge nu att det kändes väldigt märkligt att vara ensam.

Hon övernattade i Portugal i Lissabon igår och bodde på ett flott hotell.  Jag ringde till hotellet igårkväll och pratade en stund med henne. Nu borde hon snart vara framme i Brasilien.

Det är märkligt att några få dagar kan kännas så långa. Men snart får vi träffas igen och vi kommer ha en försenad smekmånad och få vara med släkt och vänner. Jag ser mycket fram emot det!

Jag älskar min underbara fru och är så glad att ha henne i mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

God jul och gott nytt år till er som faktiskt fortfarande av någon anledning tittar hit ibland!

Jag drömde att jag blev kidnappad av mina grannar. Grannarna existerar inte i verkligheten ska dock påpekas. Mina kidnappare bestod av 3-4 stora och muskulösa män i 40-årsåldern med snaggade huvuden.
De band mig vid ett bord och sa att de skulle tortera, döda och äta upp mig. Jag var fruktansvärt rädd och lyckades flera gånger ta mig ur repen och fly, men blev alltid nerbrottad och insläpad in i deras hus igen och bunden gång på gång. De visade sina stora vassa köttknivar och upprepade gång på gång att jag skulle dö och ätas upp. Jag lyckades återigen ta mig loss från deras rep och en kamp på liv och död utbröt. Min rädsla blandades i ilska och jag gav mig fan på att jag skulle ta mig därifrån och trots att de var fler och starkare lyckades jag slå och sparka mig fri och ta mig över till min tomt och rusade anfådd in genom dörren.
-Vi måste ringa polisen! Våra grannar höll på att döda och äta mig! sa jag till mina föräldrar.
-Men vad skulle du dit och göra? Måste du störa de?
-Hörde ni inte vad jag sa? Vi måste ringa polisen! De är mördare och kannibaler!
-Men det förstår du väl att de blir arga och irriterade när du går dit och stör. Det får du ju räkna med.
Mamma och pappa förstod uppenbarligen inte alls att jag precis varit nära att bli brutalt mördad och uppäten av våra grannar. Fruktansvärt irriterande och frustrerande.
När jag vaknade var jag både arg och hade ångest. Och ja, jag är medveten om att mitt val av litteratur kan ha en stor del i drömmen.

Hej.

Nu var det alldeles för längesen jag skrev något här ser jag. Så jag tänkte bara berätta lite om hur den senaste tiden har varit.
I början av januari kom äntligen min Joseane till Sverige. Efter tio långa och plågsamma månader kunde vi äntligen ses igen. Jag åkte till Arlanda för att möta henne, och när hon kom gåendes mot mig sprang jag bokstavligt talat mot henne och vi föll in i varandras armar. Det var utan tvekan den bästa kramen jag någonsin fått. Vi stod länge och bara kramades när jag hörde en liten pojke säga:
-Titta morfar. Titta.

-Ja. Det är många som inte har setts på väldigt länge, då är de jätteglada nu när de får vara med varandra igen.

Och visst var vi glada. Jag kunde inte tro att det var sant, att hon faktiskt var här. Min lycka kände inga gränser. Tvärr hade Josys väskor blivit kvar i Frankfurt men vi fick reda på att de skulle skicka dem till vårat hotel i Stockholm under natten.

När vi vaknade första morgonen drog jag bort gardinerna och möttes av en massa snö som vivrvlade ner från himlen. Med en tung suck ville jag dra för gardinerna igen och återvända till den varma sköna sängen. Men när Josy fick syn på snön skrek hon av lycka och sprang fram till fönstret, öppnade det och sträckte ut handen.

-Vi måste gå ut och känna på snön! Kom! ropade hon överlyckligt.
-Men det är bara snö och kallt. Jag har sett det så många gånger. Men jag förstod att eftersom det var en ny upplevelse för henne och att hon aldrig hade sett snö förut så ville hon såklart se det på nära håll. Sagt och gjort gav vi oss ut på stan. Vi stannade tre dagar i Stockholm där vi turistade och såg de mest sevärda sakerna. Skansen, Slottet, Gamla Stan, Historiska muséet, Isbaren, Slussen, Katarinahissen, Globen (på avstånd). När hon kommer tillbaka nästa gång ska vi se mer. Vi hann även hälsa på mina bröder Micke och Stefan och deras fruar och barn. Vi åkte även skridskor vilket var första gången för Josy. Hon var jätteduktig och ramlade inte en enda gång.

Sen åkte vi till Helsingfors. Men fin hytt och god mat på restaurangen, ett besök på Tax Free var vi väldigt nöjda. Tyvärr blev det väldigt dåligt väder någon gång efter midnatt när vi kom ut på öppet hav och båten gungade fram och tillbaka vilket resulterade i att vi mådde väldigt dåligt och gick till sängs.
Väl i Helsingfors tyckte vi att det fanns väldigt lite att se förutom domkyrkan. Vi frågade några finnar om de hade något tips på sevärdheter, men de skrattade bara och sa att det bara fanns domkyrkan och presidentpalatset.
Så vi blev rätt snabbt "klara" med Helsingfors samt att vi fortfarande kände det som att hela Helsingfors lutade och rörde sig efter den stormiga natten på båten, så begav vi oss tillbaka till båten.

Vi åkte tåg upp till Hälsingland där vi träffade min familj. Jag hade förvarnat Josy om att det inte fanns jättemycket att se eller göra där jag bor, speciellt inte på vintern. Det blev många långpromenader runt byn och Tjärn, skidåkning, pulka och madrass i Kajevall, spark, ett besök till Järvzoo, samt påhälsning hos min mormor, min syster Anna och min bror Trygve, och träffa min vän Björn och göra ett besök på krogen Järnvägs i Ljusdal. 
Jag lärde också Josy hur man gör snöänglar.

Kristian som varit i Nya Zeeland i ett år kom äntligen hem och gjorde ett besök hos oss i Bjuråker innan Josy skulle åka hem. Han äntrade mitt hem solbränd med någon sorts maorismycke runt halsen och såg helt enkelt väldigt berest ut. Det var ett kärt och väldigt roligt återseende.

När Josy skulle åka hem var det jobbigt. Väldigt jobbigt. Vi var båda ledsna och vi hade velat att hon skulle ha stannat längre, gärna för alltid.
Nu tycker jag att allt är tråkigt och jag känner mig ledsen och ensam. Det blev så otroligt tomt efter henne, och jag tycker att allting påminner mig om henne och jag tänker tillbaka på hur bra vi hade det.
Men förhoppningsvis kan vi ses någon gång till våren eller sommaren. Vi orkar inte vänta tio månader igen, det var tillräckligt plågsamt en gång.

Tack världens bästa flickvän för att du reste så långt för att träffa och vara med mig!